”När jag insåg hur mäktigt det blir att synka musik till film så föll alla bitarna på plats”

Sofia Hallgren växte upp med musiken, hela släkten är musikanter. När hon själv skulle börja kommunala musikskolan och välja instrument tittade hon på sina två idoler, Morfar och Pippi Långstrump, och det blev för henne självklart att hon skulle spela trumpet. Det är alltså inget sammanträffande att mycket av hennes musik innehåller blåsinstrument.

Förutom kompositör är hon ljudtekniker, dirigent, producent, pianist, orkesterarrangör, kompmusiker, lärare, och fjällvandrare. ”Jag är inte så spetsig i min kompetens” säger hon och skrattar. Det var väl inte Prince heller i sådana fall?

Två år i rad har Sofia fått utmärkelsen +100!, Stims nätverk som samlar Sveriges just nu snabbast växande låtskrivare. För att få utmärkelsen krävs att du dubblar dina utbetalningar från Stim under ett år, således kan man snabbt konstatera att Sofias karriär gått spikrakt uppåt. Hjärt-lungfonden, Scania, Hövding, Barncancerfonden, FATTA och Unicef är några av de varumärken som hon skapat en ljudidentiet till. Nu är hon aktuell med musik till dokumentärfilmen ”Havsfilosofen” om ensamseglaren Sven Yrvind, som finns att se på Viaplay.

Men hur musiksätter man någon annans berättelse? Och hur är det att sätta sitt musikaliska ego i baksätet till förmån för en regissör?

Hur hittade du till musiken?

– Alla i min släkt och familj spelar instrument. Men det dröjde länge tills jag förstod att musik var något jag kunde leva på. Jag tänkte att jag skulle bli arkitekt eller ingenjör. Det var först när jag började på Kungl. Musikhögskolan och deras program Musik- och medieproduktion som jag förstod att jag kunde jobba med musik. Där hade jag en lärare, Johnny Wingstedt, som fick in mig på filmmusikspåret. Han har betytt jättemycket för mig. Jag hade tänkt att jag skulle bli nästa Max Martin och skriva pop men alla låtarna jag skrev var väldigt berättande och med storslagna stråkarrangemang. När jag insåg hur mäktigt det blir att synka den musiken till film så föll alla bitarna på plats.

Vad är det med just filmmusik som fångar dig?

– Jag har alltid gillat filmmusik. Det kanske är att svära i kyrkan här på Stim, men jag laddade ned mycket filmmusik som jag brände ut på skivor och lyssnade på i bilen när jag precis hade tagit körkort. Det var Sagan om ringen och Harry Potter, den storslagna John Williams-musiken. Det bästa tycker jag är när musiken smälter in i filmen. Om jag och mina kompisar sett en film som jag har skrivit musiken till säger de ibland att de glömde lyssna på musiken. Då känner jag: Så bra, då har jag lyckats! Det är mäktigt när musiken får förhöja en berättelse. Jag tycker till exempel om musiken till “The Reason I Jump” skriven av den brittiska kompositören Nainita Desai. Ett helt otroligt vackert porträtt av autistiska barn som verkligen speglas i musiken. Hon är verkligen en förebild för mig.

Är du arbetsskadad?

– Gud ja. Jag kan inte se någonting utan att tänka på musiken, ljudbilden, manuset, klippningen, skådespeleriet. Det är skönt att jag och min sambo är i samma bransch för vi kan sitta och klaga på nördiga detaljer tillsammans. Vi är alltid de som sitter kvar hela eftertexterna, som städarna blir sura på och till slut får slänga ut.

Skriver du allt själv?

– Ja. När jag var yngre och mindre erfaren så prövade jag att skriva med andra men jag var aldrig bekväm med det. Jag hade så dåligt självförtroende. Det känns lite läskigt att jobba med andra, att behöva släppa på kontrollen. Men det är kul att ta in musiker eller en assistent som hjälper mig med musiken. När jag jobbar med större produktioner, en långfilm till exempel, måste jag ha hjälp. Det skulle inte gå annars.

Hur skriver man en jingel till ett företag?

– Ofta börjar det med en brief från kunden på vilken känsla som ska förmedlas, tillsammans med några referenser. Sen börjar jag skriva. Jag utgår ofta från piano, det är enkelt att hitta harmonik och melodier med det. Ibland improviserar jag på trumpet och ser vad som händer. Jag har lärt mig hur jag ska översätta en brief till ackord och instrument. Om de vill ha konventionellt romantiskt till exempel, så behövs det antagligen ett piano och ett stråkarrangemang.

– När jag jobbade med en reklamfilm för Hjärt- och lungfonden så tog jag fram tre väldigt olika förslag som vi jobbade efter. De ville nå en väldigt bred målgrupp och då är det viktigt att det speglas i musiken. Vi jobbade mycket med stämningen, den fick inte vara för glad eller för ledsen. En version var för glad, tyckte de. Då ändrade jag från dur till moll men då fick de i stället skräckfilmskänsla.

– Det handlar ganska mycket om att tolka människor. Det är en jättekul del av jobbet, kommunikationen kring musiken. Jag är ganska teoretisk och tycker att det är kul med musikteori. Det finns något kul i att förstå varför någon gillar eller inte gillar en viss grej. Jag har krav på de jag jobbar med, det är viktigt att de vet vad de vill ha. Jag ställer många frågor för att förstå vad de är ute efter, och är beroende av feedback från dem. ”Vi gillar den här basgången”. Bra, då behåller vi den. ”Fast den här andra grejen som låter där gillar vi inte”. Okej, är det för att du inte gillar fiol? Eller är det soundet? Eller melodin? Man gör små ändringar efter feedback hela tiden. Det är som att skulptera i lera, det tar lång tid.

Hur många versioner blir det av ett stycke innan det är 100% klart?

– Det är olika. På vissa projekt blir det bara två–tre versioner, en annan gång åtta versioner. Som mest har jag varit uppe i säkert 20 versioner. Ofta är det mindre justeringar, som att ett ljud ska synka med en viss del av det rörliga materialet. Man får jämka lite med klipparen, ibland klipper den om och ibland får jag flytta runt i musiken.

Hur är det att se slutresultatet ute i det fria?

– Det är skitjobbigt. Det är som att man lägger hela sitt hjärta på allas tallrikar och säger varsågod! Jag kan bli ganska kritisk mot mig själv då, eftersom jag vet att jag inte kan ändra något. Var jag inte lite lat i den här scenen? Hade jag kunnat göra mer?

– Jag bryr mig inte om vad andra tycker, det är mer att jag lämnar ut mig själv så mycket. Som att jag skulle kopiera upp hela min dagbok och skicka ut till alla jag känner. Jag gör ju det här för att jag vill skriva musik. Det är klart att det är kul när det går bra och när många ser något jag gjort. Men det viktigaste för mig är att jobba med något jag brinner för och att jag får förhöja det med musiken. Och att jobba med ett bra team. På ett sätt vore det bästa om ingen behövde se det man gjort. Men det skulle kanske vara svårt att leva på…

Vad gör du när du kör fast?

– Då brukar jag bara lämna studion och göra något annat. Gå ut med hunden, åka skidor, läsa en bok, titta på TV. Att äta något brukar också vara bra. Det kommer sällan någon bra idé när man är hungrig, haha! Har jag kört fast på en scen som känns svår så kan jag ge mig själv att jag bara jobbar med den i 5-10 minuter, sen går jag över till något som känns lättare och mer lustfyllt.

– Ibland måste man våga skrota också. Jag jobbade med musiken till en kortfilm och kom på några veckor innan den skulle vara klar att jag ville göra om musiken helt. Då hade den gamla musiken varit med i flera månader. Jag frågade om jag fick göra om den och regissören, Anna Erlandsson, sa ja. Jag spelade in den med riktiga stråkar innan Anna ens hade hört den, för jag trodde så starkt på den. Och den blev mycket bättre.

Påverkar upphovsrätten och ersättningen dig i dina karriärsval?

– Definitivt. Jag skrev musik till en dokumentärfilm där jag fick väldigt dåligt betalt. Men jag tog jobbet för att den skulle gå på SVT, och då skulle jag få Stimpengar för det. Jag jobbade röven av mig hela hösten, hyrde in musiker för att spela in stråk och skrev 45 minuter musik trots den låga budgeten. Jag fick ihop det, levererade på tid. Sen på nyårsafton fick jag ett mejl från regissören som meddelade att de ska ta bort min musik i tv-versionen av filmen. De gick tillbaka till sitt temptrack och använde Hans Zimmer och Thomas Newman i stället. 10 minuter av min musik fick vara kvar. Jag blev galen. Nu har jag blivit mer noggrann med hur jag utformar mina avtal och tar bland annat hjälp av Skaps jurist.

– När jag skrev till spel så var jag anställd på ett bolag och fick månadslön för att skriva musik till spel, reklam och film. Jag fick mycket erfarenhet av det, men för mig funkade det inte i längden att jobba på det sättet Det vore kul att jobba mer med spel, men då får man ta med i beräkningen att det inte blir några royalties på den musiken. I stället får man ta med det i sitt arvode.

Du bor i Åre, hur fungerar det att utgå därifrån?

– Det funkar bra! Jag flyttade dit 2019. Många sa att det skulle vara ett karriärssjälvmord men sen kom pandemin och då lärde sig alla att jobba på distans. För mig är det viktigt att ha naturen nära till hands och kunna leva ett aktivt liv, kunna ta en skidtur på lunchen. Jag jobbar jättemycket i perioder men i de lugna episoderna kan jag vara ute på fjället i total tystnad. Jag har hittat ett bra nätverk av kulturarbetare både i Åre och Jämtland men också i Trondheim som ligger bara två timmar från Åre. Det har gett mig en en hel del jobb.

– Just nu sitter jag hemma och skriver i ett litet rum i vår lägenhet. Det funkar helt okej. Jag arbetar på Birka folkhögskola i Ås utanför Östersund där jag kan låna aulan spela in men då måste jag vara tekniker, producent, dirigent och assistent till mig själv. Det vore kul att ha en studio och bygga någonting, men då ska man ha tid och råd. När jag är i Stockholm använder jag mig jättemycket av Stim Music Room. Det är perfekt för mig som jobbar mycket i Stockholm men bor på annan ort. Det är grymt! Jag är så tacksam att det finns en sån plats för mig som reser en del i jobbet.

Text och foto: Melina Hägglund