Joel Sjöö: ”Jag får fortfarande vansinniga kickar av musik – det går rakt in i hjärtat”

– Det var inte så att det bara smällde till.

Det som utifrån kan framstå som en explosion började med en stadigt ökande organisk spridning under hösten 2020, förklarar Joel.

– Jag fick reda på det via Duncan och kunde då se i statistiken att låten gjort ett litet skutt. Orsaken till det var att folk hade börjat plocka upp låten via subgenren ”Harry Potter-Tiktok”, eller ännu mer specifikt ”Draco-tok”. Framförallt var det ett klipp där man satt ihop scener från Harry potter-filmerna så att Dracos karaktär skildrades som mer snäll jämfört med filmerna där han har lite mer av ett ”bad rep”.

– Därifrån fortsatte låten spridas via en challenge i Ryssland där man utmanades att filma sig själv jättenära ögat medan man grät en tår – och efter det blev det hur många trådar och challenges som helst. Mycket covers och a cappellagrejer vilket låten är ganska väl lämpad för, särskild refrängen. Textraden ”Loving you is a losing game” blev dessutom en stark och hashtag-vänlig hook.

– Det är precis det som jag gillar med Tiktok eftersom jag är en ganska klassisk låtskrivare och textnörd. Jag har aldrig förstått personer som säger att de inte lyssnar på texten. För mig är den så viktig. Jag älskar hur tematiskt det blir på Tiktok, att texten på det sättet får en viktigare roll. För att folk sätter den i sina egna sammanhang med sketcher och så vidare. Det har verkligen gjutit liv i popmusiken – även visuellt, där det visar på helheten i ett artisteri. Det kändes ett tag som att det bara var spellistor som gällde, där stora bolag bestämde vad som ska bli populärt. Sen kommer något som bara slår hål på det och så är det plötsligt kidsen som bestämmer. Nu tar folk till sig låten på ett annat sätt.

– Det som sedan hände efter den virala spridningen var att Capitol under Universal-paraplyet såg potentialen och gjorde en duett-version med en artist som heter Fletcher. Hon spelade in en ny vers till låten vilket gjorde att de kunde göra olika stora talkshows, radioprogram och så vidare, och då smällde det till. När ett så stort bolag som Universal spänner sina muskler på det sättet så händer det grejer.

Hur mycket kollar du på statistik?

– För mycket. Det är otroligt lockande, när det väl händer någonting. Är lagd åt det hållet att jag gillar att söka upp information och se mönster. Men jag skulle nog säga att det går lite för mycket hjärnkraft åt det när man egentligen skulle kunna fokusera på andra saker. Men det är ju som med Instagram, hjärnan får en fix när det går bra. Så jag borde jobba på att göra det mindre.

– När man dessutom jobbat många år och väntat på en framgång – och haft många grejer där ribban legat och dallrat och sen trillat ner – då gottar man ju sig extra mycket när det väl händer.

På tal om det där med att vänta på framgång, har du varit på gränsen att ge upp någon gång?

– Nej, men jag har haft perioder av ångest över det. Jag har dock alltid haft en otrolig övertygelse i grunden om att det kommer att lösa sig. Månaderna innan Arcade blev klar för Eurovision, var jag precis på väg att sälja min lägenhet och hitta ett andrahandsboende för att få ut lite pengar så jag klarade mig ett tag till. Ett jävla i-landssvar kanske på att man var ”down in the gutter”, men det var aldrig ett alternativ att lägga ner. Jag har en så djup passion för det här.

– Det kanske hade varit annorlunda om man varit lite yngre kanske och kunnat gå den lite mer snitslade banan med låtskrivarutbildning och så vidare. Jag har fått gå en jättelång och konstig omväg under så lång tid, att det känns helt otänkbart att byta bana helt enkelt. Jag är grävlingstypen, som biter fast och sen aldrig släpper.

–  Jag är född långt ute på landet i Västergötland, är uppvuxen med pappas kassettsamling och vinyler och började spela ganska sent.

– Jag slutade med fotboll och startade band för det var så man gjorde musik på 90-talet. Och det kanske är det sämsta sättet att göra musik på, på många sätt. Det är väldigt tidskrävande och ineffektivt – men samtidigt en bra skola. Man får en känsla för groove och att saker kan vara lite lösa istället för det digitala kvantiserandet och det färdigpaketerade. Jag fick skivkontrakt med ett band när jag var 25, vilket var ungefär samtidigt som jag klarade av att skriva en låt från början till slut. Innan dess slängde jag allt jag skrev.

Hur kom det sig att du började skriva åt andra?

– För mig är det viktigaste att det blir så bra som det kan bli, och jag började inse att för att det ska bli det så kanske jag ska skriva åt någon annan som har en större potential att leverera det här som artist. Och jag älskar just det. Jag är ingen stor sångare och då är det så mäktigt att mumla ut en melodi i en låg oktav och så kommer någon in och bara smäller in den. Då kan jag plötsligt känna "vilken melodimakare jag är ändå'". Jag älskade dock grupparbetet som var i bandet, den grejen har jag ju tagit med mig in i sessions. Så länge det inte är för många i rummet, det har jag svårt för‚ att ta in energin i rummet från alla och fånga alla idéer i luften.

– Jag jobbade mycket med Andreas Söderlund/Hyena i början, och vi skrev låten Revolution åt Elias som var den första som vi verkligen fick till tillsammans, det var 2014. Elias blev sajnad i USA och UK så då tog det lite fart även för oss, och den har nu också blommat ut igen och fått ett internationellt uppsving via tv-serien Young Royals. Samma år, 2014, fick jag även Stimstipendium – vilket jag också mottog 2016.

Samarbete med andra svenskar är dock något av en anomali i Joel Sjöös karriär. Att låten Arcade tävlade för just Nederländerna var ingen slump, det är ett land som Joel ofta besökt de senaste åren. Anledningen till det är att Joels sambo, som han precis fått barn med, är därifrån.

– Sedan fick jag jättebra kontakt med Sony Music Publishings lokalkontor, som jag var sajnad till, och de började sätta mig i sessions.

Känner du dig mer hemma i nederländska låtskrivar-miljön än den svenska?

– Min känsla är att ingen i Stockholm, förutom de jag jobbat med, vet vem jag är, vilket passar mitt indie-sinne ganska bra. I Holland däremot, skulle jag tro att Duncan är den största framgången de har haft sedan Anouk på 90-talet – åtminstone den största artisten som inte är en dj. De är inte så bortskämda med framgångar jämfört med Sverige så det är lite mer röd matta-känsla när man kommer dit. Det som är kul med Nederländerna är att jag upplever att de har lite mer internationell utblick. Det görs ju mycket internationell musik av svenskar men svenska artister gör inte lika mycket internationell musik utan är mer inriktade mot svenska marknaden. Jag upplever att det finns en större musikalisk mångfald i Nederländerna, och att det är mer utav en smältdegel än vad Sverige är – delvis på grund av deras historia med kolonialism.

Kanske handlar det även om språket. Joel Sjöö berättar att han nästan uteslutande lyssnar på musik på engelska och älskar att skriva på engelska.

– Jag tycker att ska man skriva på svenska, då ska man vara en konstnär på svenska. Som Alkberg, Annika Norlin eller Thåström. Som låtskrivare hade jag nog inte känt att det skulle bli så unikt och speciellt som jag vill att det ska bli om jag skriver på mitt modersmål. På engelska tycker jag man kommer undan med lite mer, jag ser det som en utmaning att bli internationellt bra på att skriva på engelska, som svensk. Jag jobbar på det.

Hur har du utvecklats som låtskrivare och producent?

– Min instinkt har utvecklats, det är väl den stora grejen. Att göra musik handlar ju väldigt mycket om val. Att kunna snappa upp grejer i rummet under en session, och t.ex. märka att ”nej nu glider vi åt det här hållet” och kunna styra det mer dit man vill. Att veta att något inte håller måttet ”så nu sitter jag här och tänker lite på den här delen”. Man blir mer effektiv och mer to the point – då blir musiken bättre. Man gör färre felval och fler bra val, om man ska konkretisera det.

– Det här låter ju kanske lite flummigt men jag tror på en slags djupare intuition, då jag bland annat haft flera detaljerade sanndrömmar. Det finns ju en sägning som är att ”alla låtar finns redan, det gäller bara att plocka ner dem.”

Hur mycket lyssnar du själv på musik?

– Mycket. Jag får fortfarande vansinniga kickar av musik, och kan gråta för att jag tycker något är så fint. Så har det alltid varit, rakt in i hjärtat. Det är därför jag håller på – det finns inget som är fetare än den känslan. Men det finns tillfällen när jag föredrar musik som inte kräver min uppmärksamhet. När jag läser böcker eller om jag är på gymmet till exempel. Jag uppskattar också att lyssna på klassiskt/konstmusik eftersom det ger mig kicken av musik samtidigt som jag slipper tänka på detaljer i produktionen.

Vad är ditt bästa låtskrivartips?

– Lyssna på dina favoritlåtar och försök bryta ner låtens budskap till en enda mening. Där har du låtens idé, det som låtskrivaren ville få ur sig och som du tog till dig. Att hitta en stark idé är den viktigaste delen i processen, utan den kan ingen prodd i världen rädda låten. Så ge dig inte förrän du har en idé som får hjärtat att slå lite snabbare. Då kommer låten att skriva sig själv och kunna beröra andra.