Nej, internet dör inte av bättre villkor för musikskapare

En liten historielektion

Omkring millennieskiftet, alltså innan framväxten av sociala medier och stora digitala plattformar där människor själva laddar upp material, kom nya lagar för att skydda internetleverantörer. För att främja utvecklingen beslutades att passiva internetleverantörer inte skulle hållas ansvariga för olagligt innehåll, om de snabbt tog bort material som inte var lagligt. Detta var rimligt med tanke på att internetleverantörer är passiva mellanhänder som inte påverkar innehållet. Skyddet som kom till kallades för ”Safe harbor”.

Några år senare växte stora plattformar fram, där användarna själva kunde lägga upp kulturellt och kreativt innehåll, som till exempel musik. Självklart blev det extremt uppskattat och allt fler upptäckte hur mycket material som fanns tillgängligt. Detta är förstås en fantastisk utveckling, som bland annat har lett till att sättet att uppleva och lyssna på musik är mångt fler idag.

Nuläget

Många av dessa plattformar bygger i hög grad sin affär på just det kreativa innehållet och använder det då på ett aktivt sätt för att öka sina intäkter. Innehållet anpassas efter målgrupp och på så sätt säkras reklamintäkterna. Men trots detta, så betalade plattformarna lite eller ingenting alls till skaparna av innehållet. Detta med hänvisning till Safe harbor, då man hävdade att man bara är en passiv mellanhand, vilket alltså i många fall inte stämmer.  

Efter år av domstolsprocesser om detta har plattformarna själva insett att de tjänar på att teckna licensavtal med rättighetshavarna för materialet. Det är i sig bra, men det finns fortfarande stora problem.

Förhandlingarna mellan plattformarna och rättighetshavarna har skett under den gamla lagstiftningen från millennieskiftet, alltså från en tid då plattformarna inte ens existerade. Denna föråldrade lagstiftning skapar osäkerhet och ger plattformarna en fördel (se bland annat denna studie från Stan Liebowitz från University of Texas at Dallas som har undersökt hur Safe harbor drabbar musiksektorn).

Detta illa fungerande system drabbar inte bara musikskapare och andra rättighetshavare utan även andra musiktjänster som inte har en modell med användaruppladdat material, t ex många prenumerationstjänster. De kan inte hävda skydd enligt Safe harbor och har därför helt andra förutsättningar vad gäller hur mycket de ska betala för innehållet. Det ger en osund konkurrenssituation och hämmar sannolikt marknadsutvecklingen. EU-kommissionen har insett det orimliga i detta, inte minst därför att skaparna av innehåll är viktiga för EU:s hela tillväxt, i en ekonomi där den kreativa sektorn blir allt mer betydelsefull.

Därför har Kommissionen föreslagit att ta bort möjligheten för plattformar att hävda ”Safe harbor”, vilket kommer att leda till bättre förutsättningar att få fler och bättre avtal med rättighetshavarna – och därmed också ett större utbud för konsumenterna.

Dör internet nu?

Men alla rubriker om att förslaget kommer att skapa censurmaskiner som ”dödar internet” då? Mycket verkar bygga på missuppfattningar om hur lagförslaget faktiskt ser ut och hur de stora plattformarna hanterar upphovsrättsligt skyddat material idag.

Låt oss börja med proportionerna: Förslaget handlar inte om hela internet. Det berör plattformar med material som användarna laddar upp, och där dessa plattformar aktivt främjar och promotar upphovsrättsligt skyddat innehåll. Förslaget har kalibrerats för att träffa rätt och exkluderar därför bl a online-encycklopedier, molntjänster för privat bruk, plattformar för open source-mjukvara m.fl.

Och vad är det då de plattformar som omfattas ska göra, enligt förslaget? Jo, de behöver skaffa en licens hos rättighetshavarna för materialet som de tjänar pengar på. För att det ska fungera behöver plattformarna veta vilka låtar som omfattas av licensen, bland annat för att kunna betala rätt ersättning till rätt person. Det handlar om teknik som kan identifiera material, ungefär som appen Shazam funkar. Sådana identifieringstekniker finns redan idag på alla stora plattformar och det finns också flera företag som säljer sådana tjänster till ett relativt lågt pris. Detta är kärnan i förslaget: De som tjänar pengar på upphovsrättskyddat material behöver betala för det och använda sig av teknik för att identifiera det materialet.

Förslaget säger inte att en viss teknik ska användas, utan det är upp till plattformen och rättighetshavarna att hitta bästa sättet att lösa det. Förslaget är dock tydligt med att åtgärderna ska vara lämpliga och proportionerliga i relation till tjänsten och innehållet, olika tjänster kommer ha olika lösningar och de kommer att anpassas till situationen.

Det har på en del låtit som att det handlar om ett generellt filter, vilket står i direkt motsats till vad som faktiskt står i förslaget, nämligen att åtgärderna inte handlar om en generell skyldighet att övervaka informationen de förmedlar.

Det har även diskuterats om förslaget stämmer överens med grundläggande mänskliga rättigheter, såsom yttrandefrihet och upphovsrätt. Detta har bemötts av både juridiska avdelningen hos EU:s ministerråd och EU-kommissionens konsekvensanalysutredning, som konstaterat att förslaget är en väl avvägd balansering av de olika rättigheter som berörs. Och lite ironiskt är det, att just konstnärer, som ofta slagits för yttrandefrihet och emot censur, beskylls för att vilja kringskära yttrandefriheten. Detta när konflikten står mellan musikskapare och några av världens största företag, som idag själva kontrollerar vem som får komma till tals, och under vilka former. Det är naivt att tro att de stora plattformarna som berörs av detta förslag, är helt öppna och fria arenor. Tvärtom har alla dessa företag tydliga tekniska lösningar för att styra vilket material som syns.

Det är lätt att föreställa sig vilket ramaskri det skulle bli om de stora plattformarna tillät allt från barnporr till droghandel att komma in i folks flöden. Nej, så fungerar inte internet idag och inte imorgon heller, oaktat förslaget i fråga.

Alla de överdrivna argumenten om internets död spelar på våra rädslor för övervakningsstaten och på nidbilden av ett illa fungerande EU. Det är synd, eftersom vi i dagens globala värld är helt beroende av EU när det gäller gränsöverskridande lagstiftning.  

För de som skapar musik är det här tveklöst den största framtidsfrågan. Över 30 000 musikskapare från hela Europa har skrivit på en namninsamling till stöd för förslaget. Det här är en unik chans att modernisera upphovsrätten och stå upp för rättvisa villkor.

Läs gärna vår längre artikel om "Transfer of Value" där vi fördjupar oss ytterligare.