Tobias Forge: ”Har du inte en bra melodi kan du lika gärna skita i det”

Robyn. Avicii. Veronica Maggio. Det är inga dussinlirare som belönats med Platinagitarren sedan Stims stora låtskrivarpris infördes för 15 år sedan. Men 2019 är första gången en person med två fötter ordentligt nedsjunkna i metalträsket får priset.

En sak har Tobias Forge dock gemensamt med de föregående vinnarna: starka melodier. För trots att han verkar i en konservativ metalvärld, där det som gillas av den breda massan ofta anses sell out och oäkta, är det just det som är hela hans anledning att gå till jobbet. För honom är melodin allt.

– Har du inte en bra melodi, då kan du lika gärna skita i det. Det är min åsikt. Där jag kommer ifrån ansågs det ofta att om du gör något catchy och hittigt är det kommersiellt och inte genuint. Okej, men varför skriva skämt om de inte är roliga? Vad är meningen då, om du inte vill skriva en objektivt bra låt? Jag har alltid skrivit med intentionen att underhålla lyssnaren, till och med på den mörkaste Repugnant-plattan. Jag har skrivit så hittigt det bara gått!

För en bra låt behöver enligt Tobias Forge inte vara mer än just det – en bra låt.

– Det är faktiskt ett stort problem att så många musikälskande tjejer och killar har massa idéer om musikers intentioner med sina låtar. Morrissey ville göra hits. Pink Floyd ville göra hits. Att tro något annat är bara nonsens.

Mallar och regler ger han inte mycket för. Han vill ha total kreativ frihet. Men receptet på en hit, det använder han gärna.

– Det finns en tydlig dramaturgi som måste följas för att människor ska gilla filmer, låtar, matcher eller vad som helst – ett basrecept på vad som underhåller. Sedan ska man tweaka det. Men inte ta bort allt som gör saker bra, med enda avsikt att uppnå någon slags trött creddighet.

För den breda massan är Tobias Forge synonym med Ghost. Men faktum är att han spelat och skrivit musik i metalgenren ett par decennier, bland annat i bandet Repugnant. Att skriva låtar för Ghost innebar för första gången just den totala kreativa friheten han var ute efter.

– Jag ansträngde mig ganska mycket för att undvika saker som var ”fel” inom genren – som alla andra. Det var därför jag fick en sån kick av att göra Ghost – det fanns inga begränsningar för vad det kunde vara. Jag känner inget behov av att starta något annat band, här kan jag få ut alla mina musikaliska idéer. Kanske till vissa fans förtret, när vi släpper grejer som inte passar den dogmatiska mall som man tycker att Ghost ska följa.

Just att utmana förutfattade meningar om vad en metallåt ska vara är Forges signum. Som många av världens stora musikakter har han byggt en tydlig identitet i bandets ljudbild; det behövs inte många taktslag på radion innan man förstår att det är ett Ghost-alster som serveras.

– Att hitta sitt eget ”go to”-språk är viktigt för att hitta ett forum där musiken blir omtyckt av andra. Jag menar, även om du lagar en spaghetti carbonara är det viktigt att slänga i en egen signaturkrydda om du vill sticka ut, säger Tobias Forge.

Går man igenom Ghostplattorna behöver man inte leta länge eller noggrant för att se Tobias Forges nostalgiska drag. När han skriver musik tenderar han att snegla bakåt för att komma framåt. 

– Det jag lyssnat på har typ alltid varit minst ett decennium gammalt, så jag har alltid varit i sån jävla osynk med populärmusik på något sätt. Men att jag varit så arkeologisk i min musiksmak har mycket att göra med att Ghost blev vad det är.

Blir du lätt nostalgisk?

– Jag tänker ofta på att ungdomar idag knappast kan begripa på vilket sätt man fick anstränga sig under 90-talet för upplevelser som idag är ett knapptryck bort. Jag köper att jag låter gammal när jag säger det, men jag tycker fan att det var bättre. Och roligare. När så mycket av banden man älskade byggdes upp i ens egen fantasi. För att ta ett exempel: idag är historien om Mayhem jätteutmejslad och vi vet allt. Under mina tonår fanns bara vissa sägner och resten fick jag fylla i själv, där i luddet mellan verklighet och fantasi. 

Att bjuda på just mystik var en stor del av vad Tobias Forge ville uppnå med Ghost.

– Det är inte för att jag vill vara anonym som jag har mask – jag är precis lika exhibitionistisk som alla andra som valt den här sysselsättningen. Jag vill ge lyssnarna den otydligheten jag lärde mig att älska. Skapa rykten och fantasier. 

Tobias Forges låtskriveri tar inspiration från en bred musikkarta med mer och mindre oväntade nedslag som Abba, Nick Cave och Rickard Wolff. 

– Min mamma köpte väldigt många skivor när jag var liten. Så jag växte upp med musiken, och tog mycket inspiration från hennes musik in i metalvärlden utan att någon av de andra bandmedlemmarna insåg det, haha.

På vilket sätt gjorde du det?

– Det var ganska subtila men tydliga grejer om man visste det. Till exempel ett riff eller ett fill baserat på musikalisk inspiration långt ifrån metalvärlden. Jag vet att jag gjorde ett gitarrsolo på ett sångstycke från Rickard Wolffs ”Pojken på månen”.

Tonåren är en ålder då man väljer sida. Ett tydligt ställningstagande för något, och ett lika tydligt ställningstagande mot allt annat. Tonårens oundvikliga vägval. Och under den nattsvarta och nitade ytan fanns de här inspirationskällorna som var svåra att dela med andra.

– Om jag snabbdyker ner i mitten av 90-talet och tonåren som var den allra känsligaste åldern när man var som mest lost så fanns det väl inte så många i metalklicken att prata om de bredare grejerna med. Samtidigt som jag visuellt och attitydmässigt var totalt fast i den genren av utanförskap som den extrema metallen var så anammade jag mycket av det mamma kom hem med. 

Han hade ett kulturellt arv från sin mamma och bror. Men också en inneboende ilska som passade mer än väl med subkulturen han drogs in i.

– Jag var ett skilsmässobarn och arg på det mesta. Den aggressiviteten passade väldigt bra med hårdrock och extremmetal. Jag har alltid sökt mig till allt som haft en attityd, skulle jag säga. Det blev mitt sammanhang för att få utlopp, min boxningssäck.

Är du fortfarande arg?

– Haha, nä, nu är jag ju snart 40. Eller, klart jag kan bli arg och uppleva liknande känslor när det kommer till musiken. Slänger jag på den första Morbid Angel-plattan så kickar ju det där igång. Men det är inte den naiva och ursinniga pubertetsaggressiviteten. Den går inte att återskapa, som väl är.

På ämnet aggressivitet har Tobias Forge fått en publik stämpel som svår. Och det är ingen hemlighet att han hamnat i konflikt med tidigare bandmedlemmar, som målat upp honom som ett kontrollfreak, omöjlig att jobba med. Men det är ett resonemang som han inte köper.

– Det är en grov förenkling att säga att en person inte kan samarbeta – punkt. De flesta diktatorsanklagelserna kom ju från medlemmar i mina band. Band som jag hade startat upp och satt upp de estetiska riktlinjerna för. Och jag tycker intuitivt inte att alla per automatik ska få tycka lika mycket bara för att man spelar i en ensemble.

Han utvecklar:

– Det är i väldigt få undantagsfall som band skriver tillsammans och det blir något bra. Just för att det är svårt att få en organism att röra sig framåt med flera ledare. Led Zeppelin är typ det enda bandet jag kommer på som lyckades med det. Det är som att skriva; det är svårt att avsluta någon annans mening i samma stil och samma andemening.

Det blir dessutom extra svårt när man har en så stark vision om låten som Tobias Forge i princip alltid har. En vision han inte gärna släpper.

– Gör jag det så har jag gett upp på den låten. Så till slut blev det liksom ett beklagligt faktum som jag själv förlikade mig med: ”Jag kan väl inte samarbeta med folk då”. 

Och så gick tankarna. Tills han träffade Klas Åhlund. När den mer eller mindre legendariske producenten av Robyn och Teddybears klev in till mötet uppstod kemi direkt.

– Han var väldigt rätt på och frågade: ”Är skivan skriven redan?”. Njae, sa jag, jag hade skrivit några låtar liksom. ”Bra, för jag kommer ha massa åsikter” fortsatte han, vilket kändes hur bra som helst – jag älskar ju Klas prylar. Jag visste att han hade en liten hårdrockare i sig, med tanke på Teddybears som ju från början var ett hardcore-band. Och hela den produktionen och demoperioden där vi tillbringade massa tid ihop och skrev var så jävla inspirerande och förlösande för mig. För det bevisade ju: jag kan fan visst samarbeta med människor!

Eller som han själv beskriver det i en signifikant nostalgisk liknelse.

– Det är precis som med flickorna på dansen. Man vill inte pussa vem som helst. Bara för att en person vill pussa på dig betyder det ju inte att det blir bra. Du måste ju vilja pussa tillbaka för att det ska bli något rajtan liksom. 

Vad var det som gjorde att ni klickade?

– Att personkemin satt där, men också att vi kunde prata musik i samma referenser. Han hade full koll när jag pratade. Om jag refererade till basljudet från en Boomfunk MC:s-låt, eller en trumvirvel från en Rainbow-dänga.

Och det lyckade samarbetet med Åhlund gav mersmak och har lett till fler högprofilerade samarbeten. Ett gäng av Ghosts senaste singlar har Tobias Forge skrivit tillsammans med Salem al Fakir och Vincent Pontare. Ett samarbete som resulterat i hits som ”Dance Macabre”, ”Mary on a Cross” och ”Life Eternal”.

– Det var min A&R Nicholas Johansson som tyckte att vi skulle ses. Så vi gick på date, helt enkelt, och det slog gnistor direkt. Efter bara en dag eller två hade vi kommit någon vart. Nu har vi skrivit 5–6 låtar ihop och det blir ju hits varje gång, mer eller mindre. Man vet att det kommer bli bra när vi går in i studion. Det är en trygghet att veta att alla har för avsikt att det ska bli välsmakande. Det kan man inte ta för givet med alla.

Men välsmakande hits i all ära – det finns fler lager i hans musikskapande än ren lust.

– Jag hör musik hela tiden, och då menar jag inte i hörlurar. Den snurrar i skallen hela tiden och måste komma ut. Så på ett sätt skulle man kunna säga att min musik snarare baseras på tvångstankar än passion. Men sen är det ju så jävla roligt att hålla på också. Och jag blir aldrig nöjd. Alltså, det blir aldrig så bra som man tänkt sig. Så jag måste ju fortsätta.

Tvivlar du på dig själv?

– Ibland. Eller – jag tvivlar på allt jag har gjort. Men jag tvivlar inte på att jag kommer att göra det bättre nästa gång.

Snart går han in i studion igen. För att återigen försöka bevisa för sig själv hur bra han egentligen är.