Nyhet26 september 2018
De senaste åren har EU-kommissionen lanserat flera lagförslag kopplade till EU:s digitala inre marknad. Ett av förslagen handlar om att modernisera upphovsrätten så att plattformar som till exempel YouTube och Facebook måste betala för innehållet de tillhandahåller, precis som alla andra företag.

Förslaget, som finns i artikel 13 i direktivet, har orsakat en intensiv debatt som tyvärr har varit präglad av många missförstånd. Nedan går vi igenom de viktigaste delarna av artikel 13, så som den beslutades om i Europaparlamentet 12 september.

Det är viktigt att framhålla att direktivet innehåller flera andra viktiga bitar, t ex regler för att underlätta för kulturarvsdigitalisering och s.k. text- och datamining för forskare. För musikskapare är den s.k. transparenstriangeln viktig. Den handlar i korthet om kulturskapares rätt till ökad insyn, omförhandling av avtal som visat sig ge oproportionerligt låga ersättningar och alternativa sätt att lösa tvister.

Fakta om artikel 13

  1. Stim och den kulturella och kreativa sektorn arbetar för att skaparna, via licensavtal, ska kunna få betalt. Det handlar inte om en strävan efter att blockera, hindra eller stoppa. Vi vill att musiken ska nå så många som möjligt och digitaliseringen har bidragit till det.  Vi stödjer moderniseringen då den kommer göra att fler licenser tecknas och mer innehåll sprids. Stim har redan avtal med bland annat Youtube och Facebook, men vi arbetar ständigt för att fler tjänster där användarna själva laddar upp material ska teckna licensavtal för musiken. Grundtanken med direktivet är att de plattformar som berörs av direktivet ska samarbeta med - och ersätta - rättighetshavarna, inte att deras innehåll ska tas bort genom ”censurfilter” och liknande, som det påståtts i debatten.
    Läs mer.
     
  2. Direktivet har tillkommit till följd av att plattformar vars affärsidé är att tjäna pengar på andras upphovsrättsskyddade verk har kunnat utnyttja en juridisk gråzon för att slippa betala för det. Den juridiska osäkerheten beror på att de nuvarande lagarna stiftades innan många av dessa tjänster ens startat. Genom Artikel 13 försöker man modernisera lagstiftningen och motverka att stora plattformstjänster åker snålskjuts på andras arbete. Artikel 13 gäller enbart vissa tjänster: Plattformar som ger allmänheten tillgång till en betydande mängd upphovsrättskyddat innehåll som användarna själva laddat upp, och som plattformen optimerar och marknadsför i vinstsyfte. Det är alltså mycket långt ifrån hela internet som berörs. Dessutom är ett antal tjänster undantagna från direktivet: Mindre företag, online-encyklopedier, e-handelstjänster etc.
    Läs mer.
     
  3. De som berörs av artikel 13 är företag, inte användarna. Är du aktieägare i t ex Youtube eller Facebook kan du resonera kring att du personligen drabbas av reglerna, men om du är en vanlig användare så berörs du inte. Tvärtom är hela idén med bestämmelsen att det upphovsrättsliga ansvaret ska flyttas från användaren till de kommersiella plattformstjänsterna. Dessutom stärks användarens position genom att införa en lagstadgad rätt att klaga om plattformen skulle råka ta bort tillåtet innehåll.
    Läs mer.
     
  4. Lagstiftningsarbete handlar i många fall om avvägningar mellan olika motstående intressen. Det direktiv som nu förhandlas är inget undantag. Genom artikel 13 tydliggörs inte bara att sådana avvägningar mot andra grundläggande fri- och rättigheter (t.ex. yttrandefrihet och personlig integritet) ska göras, utan anvisningar ges också till hur dessa ska göras. Påståendet att artikel 13 kommer att få förödande konsekvenser för yttrandefriheten och skyddet för den personliga integriteten är helt enkelt inte korrekt, utan bygger på medvetna eller omedvetna vantolkningar av texterna.
    Läs mer.

Ett rimligare tonläge

Det råder inget tvivel om att tonläget kring moderniseringen av upphovsrätten är extremt högt och att frågan berör många. Efter omröstningen i juli skrev Socialdemokratiska gruppen att flera ledamöter fått utstå hot och verbala övergrepp som är helt oacceptabla. Det är hög tid för ett  bättre samtal och rimligare tonläge i frågan, att man ser till vad som faktiskt står i förslaget och talar om hur vi kan lösa eventuella problem gemensamt.

Fördjupning

Nedan följer fördjupande avsnitt. 

 1. Stim vill främja spridning av material, inte blockera

Moderniseringen av upphovsrätten handlar inte om hur spridning av olovligt material ska hindras utan tvärtom om att få plattformar att teckna licensavtal för materialet och samarbeta med rättighetshavare. I mediebevakningen framstår det inte så. Här är den del av direktivet som diskuterades i Europaparlamentet som vissa menar innebär uppladdningsfilter:

”… Utan att det påverkar artikel 3.1 och 3.2 i direktiv 2001/29/EG utför leverantörer av delningstjänster för onlineinnehåll en överföring till allmänheten. De ska därför ingå skäliga och lämpliga licensavtal med rättsinnehavare. /…/ Medlemsstaterna ska föreskriva att leverantörer av delningstjänster för onlineinnehåll och rättsinnehavare, om rättsinnehavarna inte önskar ingå licensavtal, ska samarbeta uppriktigt för att se till att skyddade verk eller andra alster inte är tillgängliga via deras tjänster utan tillstånd. Samarbete mellan leverantörer av delningstjänster för onlineinnehåll och rättsinnehavare får inte leda till att det inte går att få tillgång till verk som inte överträder upphovsrätten eller andra skyddade alster, inklusive sådana som omfattas av ett undantag från eller en inskränkning av upphovsrätten.”

Det står inget om uppladdningsfilter eller igenkänningsteknik, utan bara att plattformar ska teckna licensavtal med rättighetshavarna. Om licensavtal av något skäl inte är aktuellt så ska plattformarna samarbeta med rättighetshavarna kring hur man ska få bort material som gör intrång i upphovsrätten. Detta samarbete får inte leda till att material tas bort felaktigt, t.ex. då det är tillåtet för att det utgör en parodi.

Tittar man på de olika aktörerna blir det än mer konstigt att hela debatten handlat om blockering och filter:

  • Rättighetshavarna vill teckna licensavtal för användningen för att kunna få betalt, inte stoppa spridningen av innehåll.
  • Företagen som driver plattformarna vill inte stoppa innehåll för det driver besökartrafik och därmed intäkter.
  • De användare som laddar upp innehåll på plattformstjänsterna vill kunna göra detta utan att riskera repressalier.
  • Konsumenterna vill inte att innehåll ska stoppas, utan vill få tillgång till så mycket som möjligt.

Direktivet som ska implementeras i svensk lagstiftning är tydligt med att det inte får leda till begränsning av tillåtet innehåll. Vissa menar att trots dessa tydliga skrivningar så är igenkänningsteknik, som riskerar att blockera även tillåtet innehåll, det enda möjliga resultatet av eventuellt samarbete mellan rättighetshavarna och plattformarna. Det är då bra att påminna om att i fjol gick en av de största plattformarna ut och meddelade att de skulle anställa 10 000 människor för att moderera känsligt innehåll och komma bort från automatisering.

Är man trots detta oroad över att ett antal kommersiella företag ska tvingas använda igenkänningsteknik är det viktigt att påpeka att många redan gör det, och att det är en viktig del av deras affärsmodell som typiskt sett består av att placera annonser i samband med kulturellt och kreativt innehåll. Annars blir det svårt för plattformarna att övertyga annonsörer för t ex cyklar att reklamen kommer att visas just gentemot cykelintresserade. Igenkänningsteknik är inte synonymt med innehållsfilter.

En viktig poäng som kommit bort i debatten är att det som igenkänningstekniken kan identifiera enbart är sådant material som rättighetshavarna lämnar över till plattformarna, t.ex. en katalog av olika musikverk. Det handlar alltså inte om något annat som ska identifieras.

Det finns exempel där igenkänningsteknik har fallerat och lett till att klipp felaktigt tagits ner eller matchats fel. Det är ett problem som är viktigt att ta på allvar och arbeta för att lösa genom att förbättra systemen. Samtidigt gäller det att sätta problemet i proportion till de korrekta matchningar som görs. Det är mycket stora mängder data som matchas framgångsrikt varje minut och att då framhålla ett fåtal misslyckande som intäkt för ett undermåligt system, som dessutom hela tiden utvecklas, är inte seriöst.

Om det trots de tydliga skrivningarna skulle bli fel och material tas ner av misstag är det viktigt att det löses snabbt och effektivt. Idag finns inga lagar och regler för det, utan det är helt upp till plattformarna själva att hantera. Därför har man i direktivet lagt till ett stycke om att vid felmatchning så ska plattformen ha effektiva och snabba rutiner för att hantera användarnas klagomål och göra rättelser när så krävs. Detta ska dessutom hanteras av en fysisk person och besluten ska motiveras.

Redan idag försöker rättighetshavarna många gånger hantera frågan genom licensavtal med plattformar, trots att det finns en juridisk osäkerhet. T ex har Youtube och Facebook musiklicens. Men en lagreglering skulle underlätta för parterna att komma överens.  

2. Direktivet skapar konkurrensneutrala villkor för vissa tjänster och berör inte hela internet.

Artikel 13 tar sikte på de plattformar där användarna själva laddar upp material, och som har som affärsidé att sprida betydande mängder av andra människors upphovsrättsskyddade material, genom att marknadsföra och optimera innehållet i vinstsyfte. Andra företag, som inte har detta som affärsidé, kommer alltså inte att beröras av copyrightdirektivet. Även bolag vars affärsidé bygger på användargenererat innehåll, men där det i huvudsak är användarnas eget innehåll som laddas upp, t.ex. recensionssajter och online-encyklopedier, undantas från bestämmelsen.

Vissa har pratat om att artikel 13 kommer att slå hårt mot startups och små företag. Först och främst är det viktigt att slå fast att i lagförslaget från Europaparlamentet står det dels att mikro- och småföretag (under 50 anställda) är undantagna, dels att bördan på de små och medelstora företagen (under 250 anställda) inte får blir för stor.

Om Sverige och Europa ska ha en välmående digital ekonomi behövs ramverk som både främjar teknisk innovation och kreativt och kulturellt skapande, där respekt för upphovsrätten är helt avgörande.  De företag som har som affärsidé att tjäna pengar på kreativt innehåll som andra skapat, bör också budgetera för att konstruktivt fördela en del av vinsten till dem. På så vis säkras också produktionen av nytt kreativt innehåll, eftersom t.ex. kompositörer och textförfattare lättare kan försörja sig på sitt skapande.

Att det ska råda lika villkor för en sund konkurrens är en viktig marknadsprincip som många värnar. I musikbranschen borde den mest grundläggande regeln, att betala för musiken som används, förstås gälla för alla som tillgängliggör musik. Dagens situation där tjänster enbart inriktade på streaming av musik behöver betala upphovsrättsersättning, medan plattformar med användaruppladdat material kan hävda att de inte är ansvariga för materialet, är ohållbar. Det uppstår en obalans i marknaden när det är så tydligt att olika tjänster har olika ansvar för upphovsrättsligt skyddat material.

Stims bild av artikel 13 är att den inte kommer att leda till färre bolag eller sämre tjänster, utan tvärtom kommer att leda till en sundare konkurrens och ökad samverkan mellan olika aktörer i den upphovsrättsliga näringskedjan. Så skapas en långsiktigt hållbar marknad, med respekt för både det kreativa innehållet och den teknik som sprider det. 

3. Det är inte användarna som berörs av direktivet.

En av drivkrafterna bakom en modernisering av upphovsrätten är att privatpersoner idag är ansvariga för det material de laddar upp på plattformar. I direktivet är grundidén att ansvaret ska flyttas från privatpersonen till företaget, som tjänar pengar på att sprida det upphovsrättsskyddade materialet. Dessutom stärks användarna i förslaget då de får en lagstadgad rätt att klaga om plattformen felaktigt tar bort innehåll. Klagomålet ska hanteras av en fysisk person och besluten ska motiveras.

Det är samtidigt viktigt att slå fast att vilket material som är upphovsrättsligt skyddat eller inte, berörs överhuvudtaget inte av detta direktiv – vare sig mer eller mindre material blir upphovsrättsligt lovligt eller olovligt genom direktivet.

Den grundläggande idén med upphovsrätten är att du som skapare till skyddat innehåll är fri att göra vad du vill med den. Det är du som bestämmer vem som ska få använda ditt verk och på vilka villkor. Om du vill överlåta rätten till en organisation som förvaltar och håller efter dina rättigheter så kan du göra det. Om du vill behålla den själv så är du fri att göra det. Direktivet handlar dock om de tjänster som har till affärsidé att sprida andras upphovsrättsskyddade verk. Det finns en oro för att direktivet ska försvåra för tjänster som t ex Tinder eller Tripadvisor, men då är det viktigt att komma ihåg att det fortfarande är fritt fram för dig som privatperson att avtala bort upphovsrätten till din Tinderbild eller Tripadvisorbild till de företag du själv vill. Det berör inte copyrightdirektivet, som alltså tar sikte på företag vars affärsidé är att sprida betydande mängder av andras skyddade verk i vinstsyfte.

4. Direktivet balanserar olika grundläggande fri- och rättigheter på ett rimligt sätt.

Vissa har menat att yttrandefriheten och andra grundläggande fri- och rättigheter kringskärs genom detta direktiv. I texterna framgår dock att lagstiftaren gjort en avvägning mellan olika intressen.

När det gäller just yttrandefriheten har det varit viss förvirring om att den skulle inbegripa rätten att göra sin röst hörd hos olika privat ägda företag och på deras digitala plattformar. Det stämmer inte, vare sig för den digitala eller fysiska världen.

Balansgången mellan upphovsrätt och yttrandefrihet – som båda utgör grundläggande mänskliga rättigheter – har alltid hanterats med försiktighet av lagstiftarna. Därför utgör t.ex. citaträtten och rätten att parodiera en naturlig del av det upphovsrättsliga regelverket.

Argumentet att artikel 13 utgör ett hot mot yttrandefriheten har bemötts av både juridiska avdelningen hos EU:s ministerråd och EU-kommissionens konsekvensanalysutredning, som konstaterat att förslaget är en väl avvägd balansering av de olika rättigheter som berörs.

Avslutningsvis är det intressant att lyfta fram en aspekt på upphovsrätt på nätet som ofta glöms bort, och det är att utan upphovsrätten försvåras möjligheten att säkerställa vem som är avsändaren av ett budskap, något som idag är viktigare än någonsin. I upphovsrätten ligger rätten att bli namngiven, rätten att slippa bli namngiven och rätten att motsätta sig ändringar och bearbetningar av sitt verk. Utan en stark upphovsrätt på nätet blir det betydligt svårare för dig som konsument att avgöra om det verkligen är den som anges som avsändare som är den korrekta avsändaren av ett budskap. Och än värre blir det för dig som riskerar att hamna i den utsatta situationen att någon annan lägger ord i din mun och uttrycker åsikter du aldrig själv yttrat. Inte minst av detta skäl kan man säga att upphovsrätten och yttrandefriheten tillsammans utgör de två viktigaste förutsättningarna för en fri och allsidig samhällsdebatt.

Läs artikel 13 i helhet och bilda din egen uppfattning

Här är de delar av direktivet som berör artikel 13 nedan, som den beslutades i Europaparlamentet. Lagstiftningen i EU fungerar så att det slutgiltiga direktivet ska implementeras i nationell lagstiftning för att sedan börja gälla. Direktivet har två delar, skälen som beskriver hur lagen ska uppfattas och tolkas, och själva artiklarna som är lagtexten som ska införlivas i nationella lagstiftningen. Om en domstol ska tolka lagen tittar den på båda delarna av direktivet.

Observera att nedanstående inte är en officiell översättning.

Artikel 13

Användning av skyddat innehåll av leverantörer av delningstjänster för onlineinnehåll som lagrar och ger tillgång till stora mängder verk och andra alster som laddats upp av deras användare.

1. Utan att det påverkar artikel 3.1 och 3.2 i direktiv 2001/29/EG utför leverantörer av delningstjänster för onlineinnehåll en överföring till allmänheten. De ska därför ingå skäliga och lämpliga licensavtal med rättsinnehavare.

2. Licensavtal som leverantörer av delningstjänster för onlineinnehåll ingår med rättsinnehavare för de överföringar som avses i punkt 1 ska omfatta ansvaret för verk som laddas upp av användarna av sådana delningstjänster för onlineinnehåll i överensstämmelse med bestämmelserna och villkoren i licensavtalet, förutsatt att sådana användare inte agerar i kommersiellt syfte.

2a. Medlemsstaterna ska föreskriva att leverantörer av delningstjänster för onlineinnehåll och rättsinnehavare, om rättsinnehavarna inte önskar ingå licensavtal, ska samarbeta uppriktigt för att se till att skyddade verk eller andra alster inte är tillgängliga via deras tjänster utan tillstånd. Samarbete mellan leverantörer av delningstjänster för onlineinnehåll och rättsinnehavare får inte leda till att det inte går att få tillgång till verk som inte överträder upphovsrätten eller andra skyddade alster, inklusive sådana som omfattas av ett undantag från eller en inskränkning av upphovsrätten.

2b. Medlemsstaterna ska se till att de leverantörer av delningstjänster för onlineinnehåll som avses i punkt 1 inför effektiva och snabba mekanismer för klagomål och prövning som finns tillgängliga för användare i händelse av att det samarbete som avses i punkt 2a leder till omotiverat avlägsnande av deras innehåll. Alla klagomål som lämnas in genom dessa mekanismer ska behandlas utan otillbörligt dröjsmål och genom mänsklig granskning. Rättsinnehavarna ska ge en rimlig motivering till sina beslut, så att ett godtyckligt avvisande av klagomål undviks. I enlighet med direktiv 95/46/EG, direktiv 2002/58/EG och den allmänna dataskyddsförordningen ska samarbetet vidare inte leda till identifiering av enskilda användare eller behandling av deras personuppgifter. Medlemsstaterna ska också se till att användarna har tillgång till ett oberoende organ för tvistlösning och till domstol eller en annan relevant rättslig myndighet för att hävda sin rätt att utnyttja ett undantag från eller en inskränkning av upphovsrättsliga regler.

3. Från och med den [dag då detta direktiv träder i kraft] ska kommissionen och medlemsstaterna organisera dialoger mellan berörda parter för att harmonisera och fastställa bästa praxis och utfärda riktlinjer för att säkerställa tillämpningen av licensavtal och om samarbete mellan leverantörer av delningstjänster för onlineinnehåll och rättsinnehavare avseende användning av deras verk eller andra alster i den mening som avses i detta direktiv. Vid fastställandet av bästa praxis ska särskild hänsyn tas till grundläggande rättigheter, användningen av undantag och inskränkningar samt att bördan för små och medelstora företag förblir rimlig och att automatiserad blockering av innehåll undviks.

Artikel 13a

Medlemsstaterna ska sörja för att tvister mellan dem till vilka rätten har övergått och leverantörer av informationssamhällets tjänster rörande tillämpningen av artikel 13.1 kan hanteras av ett system för alternativ tvistlösning.

Medlemsstaterna ska inrätta eller utse ett oberoende organ med nödvändig expertis som ska hjälpa parterna att lösa sina tvister inom ramen för detta system.

Medlemsstaterna ska senast (det datum som anges i artikel 21.1) underrätta kommissionen om inrättandet av detta organ.

Artikel 13b

Användning av skyddat innehåll av leverantörer av informationssamhällets tjänster som tillhandahåller automatiska tjänster för bildsökning.

Medlemsstaterna ska se till att leverantörer av informationssamhällets tjänster som automatiskt återger eller hänvisar till betydande mängder upphovsrättsligt skyddade visuella verk och gör dem tillgängliga för allmänheten för indexering och sökning ingår skäliga och välavvägda licensavtal med de rättsinnehavare som begär detta, i syfte att se till att dessa får skälig ersättning. Sådan ersättning får förvaltas av de berörda rättsinnehavarnas organisation för kollektiv förvaltning.

Artikel 2 om definitioner och vilka som omfattas av direktivet

…En leverantör av en av informationssamhällets tjänster som har som ett av sina huvudsyften att lagra och ge allmänheten tillgång till en betydande mängd upphovsrättsskyddade verk eller andra skyddade alster som laddats upp av användarna, vilket tjänsten optimerar och marknadsför för vinstsyften. Mikroföretag och småföretag i den mening som avses i avdelning I i bilagan till kommissionens rekommendation 2003/361/EG samt tjänster som agerar i icke-kommersiellt syfte, såsom onlineuppslagsverk, och leverantörer av onlinetjänster där innehållet laddas upp med godkännande av alla berörda rättsinnehavare, såsom utbildningsdatabaser eller vetenskapliga databaser, bör inte betraktas som leverantörer av delningstjänster för onlineinnehåll i den mening som avses i detta direktiv. Leverantörer av molntjänster för individuell användning som inte ger allmänheten direkt tillgång, plattformar för utveckling av öppen programvara samt internetbaserade marknadsplatser vars huvudsakliga verksamhet är detaljhandel på nätet med fysiska varor bör inte betraktas som leverantörer av delningstjänster för onlineinnehåll i den mening som avses i detta direktiv. (Artikel 2 – led 4b)

Skälen till artikel 13 (Recital 37-39)

Under de senaste åren har marknaden för onlineinnehåll blivit mer komplex. Onlinetjänster som ger tillgång till upphovsrättsskyddat innehåll som laddas upp av användarna utan rättighetsinnehavarnas deltagande har blomstrat och blivit den viktigaste källan till tillgång till upphovsrättsskyddat innehåll på nätet. Onlinetjänster är ett sätt att skapa bredare tillgång till kulturella och kreativa verk och erbjuder goda möjligheter för de kulturella och kreativa branscherna att utveckla nya affärsmodeller. Dessa tjänster medger mångfald och gör innehåll lättillgängligt, men de skapar även utmaningar när upphovsrättsskyddat innehåll laddas upp utan föregående tillstånd av rättsinnehavarna. Detta påverkar rättsinnehavarnas möjligheter att avgöra om och på vilka villkor deras verk och andra alster används samt deras möjligheter att få tillräcklig ersättning för detta, eftersom vissa tjänster för användaruppladdat innehåll inte tas med i licensavtal på grund av att de gör anspråk på att omfattas av det skyddsundantag som fastställs i direktiv 2000/31/EG. (Skäl 37)

Vissa av informationssamhällets tjänster är, som en del av sin normala användning, utformade för att ge allmänheten tillgång till upphovsrättsskyddat innehåll eller andra alster som laddas upp av användarna. Definitionen av en leverantör av delningstjänster för onlineinnehåll enligt detta direktiv bör omfatta leverantörer av informationssamhällets tjänster som har som ett av sina huvudsyften att lagra och ge allmän tillgång till eller att streama betydande mängder upphovsrättsskyddat innehåll som laddas upp eller görs tillgängligt av användarna, och som optimerar innehåll och marknadsför för vinstsyften, bland annat genom visning, märkning, förmedling eller sekvensering av de uppladdade verken eller av andra alster, oavsett vilka medel som används för ändamålet, och därför agerar på ett aktivt sätt. Till följd av detta kan de inte dra nytta av det undantag från ansvar som föreskrivs i artikel 14 i direktiv 2000/31/EG. Definitionen av leverantörer av delningstjänster för onlineinnehåll enligt detta direktiv omfattar inte mikroföretag och småföretag i en mening som avses i avsnitt I i bilagan till kommissionens rekommendation 2003/361/EG eller tjänsteleverantörer som agerar i egenskap av aktörer med icke-kommersiellt syfte, såsom onlineuppslagsverk och leverantörer av onlinetjänster där innehållet laddas upp med godkännande av alla berörda rättsinnehavare, såsom utbildningsdatabaser eller vetenskapliga databaser. Leverantörer av molntjänster för individuell användning som inte ger allmänheten direkt tillgång, plattformar för utveckling av öppen programvara samt internetbaserade marknadsplatser vars huvudsakliga verksamhet är detaljhandel på nätet med fysiska varor bör inte betraktas som leverantörer av delningstjänster för onlineinnehåll i den mening som avses i detta direktiv. (Skäl 37a)

Leverantörer av delningstjänster för onlineinnehåll utför en överföring till allmänheten och ansvarar därför för innehållet. De bör därför ingå rättvisa och lämpliga licensavtal med rättsinnehavare. Om licensavtal ingås bör de även i samma utsträckning och med samma tillämpningsområde omfatta användarnas ansvar när dessa agerar i egenskap av aktörer med icke-kommersiella syften. I enlighet med artikel 11.2a omfattar ansvaret för leverantörer av delningstjänster för onlineinnehåll enligt artikel 13 inte hyperlänkning i fråga om presspublikationer. Dialogen mellan aktörerna är grundläggande i den digitala världen. De bör fastställa bästa praxis för att säkerställa att licensavtal och samarbete mellan leverantörer av delningstjänster för onlineinnehåll och rättsinnehavare fungerar. Denna bästa praxis bör beakta omfattningen av det innehåll i tjänsten som bryter mot upphovsrätten. (Skäl 38) 

Medlemsstaterna bör föreskriva att leverantörer av delningstjänster för onlineinnehåll och rättsinnehavare, om rättsinnehavarna inte önskar ingå licensavtal, bör samarbeta uppriktigt för att säkerställa att skyddade verk eller andra alster inte är tillgängliga via deras tjänster utan tillstånd. Samarbete mellan leverantörer av delningstjänster för onlineinnehåll och rättsinnehavare bör inte leda till att det inte går att få tillgång till verk som inte överträder upphovsrätten eller andra skyddade alster, inklusive sådana som omfattas av ett undantag från eller en inskränkning av upphovsrätten. (Skäl 39) 

Medlemsstaterna bör säkerställa att de leverantörer av delningstjänster för onlineinnehåll som avses i punkt 1 inför effektiva och snabba mekanismer för klagomål och prövning som finns tillgängliga för användare i händelse av att det samarbete som avses i punkt 2a leder till omotiverat avlägsnande av deras innehåll. Alla klagomål som lämnas in genom dessa mekanismer bör behandlas utan otillbörligt dröjsmål. Rättsinnehavarna bör ge en rimlig motivering till sina beslut, så att ett godtyckligt avvisande av klagomål undviks. I enlighet med direktiv 95/46/EG, direktiv 2002/58/EG och den allmänna dataskyddsförordningen bör samarbetet vidare inte leda till identifiering av enskilda användare eller behandling av deras personuppgifter. Medlemsstaterna bör också se till att användarna har tillgång till ett oberoende organ för tvistlösning och till domstol eller en annan relevant rättslig myndighet för att hävda sin rätt att utnyttja ett undantag från eller en inskränkning av upphovsrättsliga regler. (Skäl 39a)        

Så snart som möjligt efter detta direktivs ikraftträdande bör kommissionen och medlemsstaterna organisera dialoger mellan berörda parter för att harmonisera och fastställa bästa praxis. De bör utfärda riktlinjer för att säkerställa tillämpningen av licensavtal och om samarbete mellan leverantörer av delningstjänster för onlineinnehåll och rättsinnehavare avseende användning av deras verk eller andra alster i den mening som avses i detta direktiv. Vid fastställandet av bästa praxis bör särskild hänsyn tas till grundläggande rättigheter, användningen av undantag och inskränkningar. Särskild uppmärksamhet bör även ägnas åt att säkerställa att bördan för små och medelstora företag förblir rimlig och att automatiserad blockering av innehåll undviks. (Skäl 39b)

Medlemsstaterna bör se till att det finns en medlingsmekanism som gör det möjligt för tjänsteleverantörer och rättsinnehavare att göra upp i godo vid varje tvist som följer av villkoren för deras samarbetsavtal. Medlemsstaterna bör i detta syfte utse ett oberoende organ med all den relevanta behörighet och erfarenhet som behövs för att hjälpa parterna att lösa sin tvist. (Skäl 39c) 

Som princip bör rättsinnehavarna alltid få skälig och lämplig ersättning. Upphovsmän och utövande konstnärer som har ingått avtal med mellanhänder, såsom skivbolag och producenter, bör få skälig och lämplig ersättning från dem, genom antingen individuella avtal och/eller kollektivavtal, avtal om kollektiv förvaltning eller regler med motsvarande verkan, till exempel gemensamma regler för ersättning. Denna ersättning bör nämnas uttryckligen i avtalen enligt varje form av utnyttjande, även utnyttjande på internet. Medlemsstaterna bör undersöka särdragen i varje sektor och bör tillåtas att föreskriva att ersättningen ska anses skälig och lämplig om den fastställs i enlighet med kollektivavtalet eller det gemensamma avtalet om ersättning. (Skäl 39d)

För mer information kring frågan rekommenderar vi att du även läser vår samlingssida för Transfer Of Value.