img_4364.jpg

Jan Rosén, professor i immaterialrätt,
Jan Rosén, professor i immaterialrätt,
Nyhet19 mars 2019
Bättre både för mediebranschen och den vanlige internetanvändaren. Så sammanfattar Jan Rosén, professor i immaterialrätt, EU:s upphovsrättsdirektiv.

–Det kommer att innebära bättre tillgänglighet på nätet och skydda dyrbar originalproduktion från att omedelbart exploateras på nätet, säger han.

EU:s upphovsrättsdirektiv har stötts och blötts i flera år. Men nu är det närmare att bli verklighet än någonsin. EU-parlamentet ska bara säga ja en andra gång i slutet av mars.

–Eftersom både rådet och parlamentet redan sagt sin mening är det osannolikt att det kommer att ändra sig, säger Jan Rosén, professor i civilrätt vid Stockholms universitet.

Han är en av Nordens främsta experter på upphovsrätt och har följt turerna kring direktivet på nära håll.

Vad är syftet med direktivet?

–Det handlar om att få bättre ordning på internet. Att attraktivt medieinnehåll blir tillgängligt under ordnade former. Ett steg bort från den simpla gratiskulturen, den fullständiga lealösheten som alltjämt bygger på gratiskulturen från 1990-talet, vilken givetvis är ohållbar i längden.

Gratiskulturen har gjort att stora aktörer som Google, Facebook och Youtube tjänar enorma pengar på att förmedla upphovsrättsskyddat material. Utan att på rimligt vis kompensera dem som har upphovsrätten. Det innebär i många fall att stora pengar går dem förbi som skapat och producerat medieinnehåll, eftersom de inte får en krona eller i vart fall alldeles för liten andel av intäkterna av sådan exploatering. Detta gäller såväl medie- och förlagshusen som enskilda skribenter och musiker.

–Hittills har plattformarna haft en väldigt glassig resa och tjänar mer pengar än någon annan, utan att ha behövt investera i medieinnehållet. Det är ohållbart i längden. Det utarmar bland annat seriös journalistik och betydelsefull nyhetsförmedling. Direktivet är ett försök att skydda dyrbar originalproduktion mot att ostrukturerat exploateras i webbmiljön utan att medieproducenterna, förlagshusen eller pressföretagen får rimlig kompensation.

Så medieföretagen kommer att få en del av Googles intäkter?

–Ja, det är meningen. Den totala kakan kan visserligen inte expandera hur mycket som helst. Direktivet kommer inte att plötsligt generera flera ton av nya guldtackor. Men direktivet tvingar plattformar som Google och Youtube att komma till förhandlingsbordet.

Hur mycket pengar handlar det om?

–Det går inte att säga. Ingen lagstiftare har någonsin lyckats diktera en prislapp. Vad lagstiftaren säger är att det ska förhandlas annars måste plattformarna ta ansvar för en oreglerad trafik. Plattformsjättarna, liksom mindre plattformar, kan inte längre gå förbi medieproducenterna. Huvudambitionen med direktivet är således att ordna en mötesplats och få till skäliga ersättningar.

De två mest omskrivna delarna av direktivet är artikel 11 och 13.  Artikel 11 handlar om att även medieproducenterna ska vara berättigade till ersättning, jämte upphovsmännen. Plattformarna ska få betala en licensavgift, länkskatt brukar kritikerna säga, för att få använda korta utdrag ur nyhetstexter. Artikel 13 ska alltså lösa problemet att upphovsrättsskyddat material delas, på plattformar som t.ex. Youtube, utan att rättighetshavarna får betalt. Direktivet säger att plattformarna ska träffa avtal med rättighetshavarna. Om de inte lyckas fixa ett avtal, ska plattformarna göra sitt bästa för att hålla det olovliga materialet borta. De åtgärder som plattformarna ska vidta för att hålla material borta kan utgöras av automatiserad filtrering av otillåtet innehåll med hjälp av igenkänningsteknik. EU-kommissionen ska leda dialogsamtal för att hitta lämpliga och moderna åtgärder som passar de olika plattformarna.

Blir det svårare för den vanlige internetanvändaren?

–Nej, det tror jag inte. All erfarenhet visar att det tvärtom bli ännu mer tillgång till intressanta objekt på nätet, eftersom fler vågar exponera sig såvida det finns en god och rättssäker ordning där de vet att de erbjuds ett rättsskydd och dessutom kan få betalt, säger Jan Rosén.

Kritikerna menar att direktivet är ett hot mot yttrandefriheten och fria internets död. Har de inte en poäng?

–Nej, direktivet rundar inte de inskränkningar i upphovsrätten som redan finns. En lång lista av undantag existerar redan i EU-rätten, som till exempel för satirer och parodier. Det är också så att man tvärtom adderar nya inskränkningar till förmån för yttrande- och informationsfriheten.

Varför är en majoritet av de svenska EU-parlamentariker emot direktivet?

–Somliga föreställer sig nog att direktivet skapar hinder för en snabb och tillgänglig trafik på internet. Det tror jag inte alls på! Och det är ju rent nonsens att påstå att direktivet blir ”döden för det internet vi känner” som Fredrick Federley påstått. Jag tror att motståndet hänger ihop med att man inte vet hur mediemarknaden fungerar, hur man löser den här typen frågor och att somliga inte förstår hur press, radio och tv finansieras. Mediemarknaden är kanske den mest komplicerade marknad som finns. Handel med järnmalm, jordbruksprodukter eller vad som helst är typiskt sett mycket lättare att överblicka. Men att få fram medieinnehåll som journalistik, musik, film och tv är sådant som sker i en jättekomplicerad och mycket lång och kostsam kedja, mycket svår att beskriva. Det är därför jag tror att upphovsrätten lätt hamnar i skottgluggen. Hos amatören som försöker förstå mediemarknaden i nätmiljön dyker den upp som en förvirrande faktor.

Att stora aktörerna som Google kommer till förhandlingsbordet och löser frågorna med medieproducenterna räknar Jan Rosén med. Men hur blir de med mindre aktörer? Kommer de att fixa avtal med Bonnier eller Schibsted?

Här är Jan Rosén inte lika säker.

–Det är svårt att säga hur marknaden i dess helhet kommer att reagera. Risken finns att de mindre aktörerna inte kan göra sig gällande på en förhandlingsmarknad, att de kan hamna i kläm. Men många små aktörer har redan mångåriga erfarenheter av att hantera kollektiva lösningar på området – får de direktivstöd så bör de kunna komma väl rustade till förhandlingsbordet med plattformarna. Om problem skulle uppstå får direktivet, som så ofta, utvärderas, något som kan leda till bakläxa och exempelvis ett tilläggsdirektiv. Ingenting är helt perfekt från början.

De som är negativa till direktivet säger att det provats i både Spanien och Tyskland med dåligt resultat.

Nja, säger Jan Rosén och menar att det inte är jämförbara regelverk.

–I Spanien föreligger en trassligt utformad tvångslicens, knappast gillad av någon. Den tyska varianten är anpassad till tysk tradition att koppla ihop upphovsrätten med arbetsgivare- och arbetstagarförhållanden.

–Den tyska har bara funnits i ett par år så det återstår att se hur den verkligen kommer att fungera. Direktivets variant är klart bättre!

Debatten om direktivet handlar nästan bara om artikel 11 och 13. Det beror på de stora pengarna, tror Jan Rosén.

–Delarna om bevarande av kulturarv, digital gränsöverskridande undervisningsverksamhet och hantering av utgångna verk, som också direktivet vill ordna till, finns inte i samma mån på en bredare kommersiell marknad och får därför ingen uppmärksamhet. Men de är långt ifrån oviktiga.

Du säger att direktivet inte bara är bra för upphovsrättsinnehavarna, plattformarna och internetanvändarna. Nationalekonomiskt är det också bra. Hurdå?

–Varje marknad mår bra av att ha ordning och reda. Nationalekonomiskt har man allt att vinna på en bättre utvecklad licensmarknad. Pengar fördelas till fler och tillgängligheten blir bättre. Motsatsen, att alla kör sitt race under djungelns lag, ger en hopplös situation. Då kan en piratindustri växa fram som varken ger en enda krona till Skatteverket i Sverige eller någon annanstans eller till dem som har upphovsrätten till vad de producerat.

Fredrik Nejman