Musik borde göras av oss alla, för oss alla

När jag var tio år ville jag starta ett band och play/recade in låtar om ensamhet på min bandspelare, eftersom jag inte hade någon att starta band med. Men medierna och omgivningen fick mig snart på bättre, mer realistiska tankar. För det var ju en rockartists flickvän jag skulle bli. Eller en journalist som skriver om rockartisten, som skildrar och hyllar honom.

Femton år senare började jag jobba på skivbolag. Min chef hette Åsa och var den enda kvinnliga chefen på ett storbolag på den tiden (idag finns det ingen alls), och jag blev kvar i sju år.

Jag såg andra chefer nypa servitriser i rumpan och fråga dem vad det skulle kosta att få de att följa med till hotellet. Fick förklaringen "du vet hur jag är, jag kan inte jobba med tjejer!" när jag föreslog ett bra band att signa. Hörde journalister till leda fråga vissa av artisterna om barn; när var hur skulle de skaffa barn och hur skulle det kombineras med albumsläpp, medan andra artister med en handfull ungar aldrig fick den frågan. Jag såg pressreleaser som berättade att en artist "samarbetat" med en producent, medan en annan hade "tagit hjälp av". Jag följde med på turnéer där det kunde gå dagar utan att jag träffade en enda person i band eller crew som inte var man.

När jag lämnade musikbranschen fortsatte jag jobba mot medierna. Jag såg hur nyhetsmedia varje dag skildrade ungefär dubbelt så många män som kvinnor (experiment: räkna!). När det kom till experter så var det fyrdubbelt, och sällan hade de intervjuade ett namn som inte klingade svenskt.

När jag frågade varför, löd svaren "kön spelar ingen roll, här ser vi till kompetens", "det viktigaste är KVALITET" eller vanligast: "Vi vill jättegärna ha kvinnor men det finns inga som kan det här". Fullkomligt giltigt och rimligt – finns de inte så finns de inte, kvalituttan framför allt.

För att undersöka saken startade jag en facebooksida, döpte den till Rättviseförmedlingen och bad folk hjälpa mig att leta. Stämde det att det inte fanns andra än män som var experter på ekonomi, Egypten, terrorism och motorsport?

Fyra år senare har vi hittat närmare 25 000 kompetenta personer inom områden där de "inte funnits" och vi har inspirerat journalister att tänka till, använda fantasi och sluta göra som de alltid gjort. Och naturligtvis har det de skriver, sänder och spelar in blivit bättre eftersom urvalet blivit större och innehållet relevant för fler.

Men hur hänger det här ihop med musik?

Vi lever som bekant i en värld där musikhistorien är skriven av män, för män, om män (den musiker som klarat sig igenom livet utan att påverkas av detta ska få en signerad cykel av mig). Det syns i branschen idag, och de argument som oftast dyker upp när jämställdhet och mångfald kommer på tal är samma som mediernas: kvalitet, kompetens, det finns inga.

Så jag skulle kunna använda det här utrymmet för att förklara att "kvalitet" inte är ett objektivt mått, utan någons smak och tycke. Jag skulle kunna tjata om att även kompetens är könat. Vi jobbar helst med folk som är precis som vi (även om resultatet blir bättre om de inte är det), och jag skulle kunna förklara vad musikvärlden har att vinna på att inkludera andra än män på alla positioner. Hur kvinnor borde få ha kreativa roller och inte bara bli hela branschens mammor. Hur musik borde göra av oss alla, för oss alla. Men 3500 tecken räcker inte till.

Så jag ska ägna 2014 åt det istället. Att få musikbranschen att fatta att den behöver förändras, för resten av samhället har redan satt igång. För att parafrasera Edith Södergran: det anstår oss inte att göra musiklivet mindre än det kan vara.

Text: Lina Thomsgård, grundare av Rättviseförmedlingen och projektledare för SKAPs satsning på mångfald och jämställdhet 2014

Foto: Stefan Pagreus