"Att missa ett eget uruppförande är frustrerande, tack vare Stims resebidrag händer det sällan"

Hur kom det sig att du sökte resebidrag från Stim?

– Då det var klart att solo-cellisten Karolina Öhman, till vilken verket är tillägnat, skulle uruppföra verket under festivalen Svensk Musikvår ville jag självfallet vara på plats, därför sökte jag resebidraget. Det innebar att jag kunde resa till Stockholm från Paris där jag bor, stanna några dagar, repetera med Karolina och närvara vid konserten. Att missa ett eget uruppförande är mycket frustrerande, men tack vare Stims resebidrag händer det mycket sällan.

Berätta lite om verket som du sökt resebidrag för.

– Cellosolot Fält och är organiserat i fyra delar, likt ett fyrfaldigt fält där musiken rör sig i ett slags återkommande kretslopp, i stort och smått genom olika stämningar.

– Verket handlar inte om något utom-musikaliskt, mer än att titeln kan ge visuella metaforer att vila lyssnandet i och följa dess gång. Verket är ett resultat av ett dagligt kompositionsarbete vid dataskärmen, bit för bit: en lång process som sträcker sig över månader. 

Hur känns det att se sitt verk framföras för första gången?

– Det rent visuella ingår förstås i denna laddade stund då ens verk uruppförs: att se musikern på scen engagera sig fullt ut med att föra ut musiken genom sitt lyssnande och spel på  sitt instrument är förstås magiskt och emotionellt mycket starkt, men det är framförallt en stund av högspänd koncentration: att uppleva ett överlämnande, genom musikern till publiken, då musiken får klinga ut akustiskt, friges. Hur, är förstås en del i högspändheten och ibland infinner sig en märklig känsla av overklighet: den beror nog på förskjutningen från tonsättarens inre lyssnande under komponerandets gång till ett gemensamt lyssnande vid konserten i den akustiska verkligheten - man släpper taget.

Vill du veta med om Madeleine Isaksson? Besök hennes hemsida