Vid pianot: Gullan Bornemark

– Jag älskar Alice Tegnér och Felix Körling, han med Nej, se det snöar, Tomtegubben som hade snuva och Ett gammalt fult och elakt troll det var en gång, och hade inga tankar på att ersätta dem då jag först började komponera i början av 50-talet. Men för mig har musiken alltid varit ett pedagogiskt verktyg. Jag vill främja inlärning, rörelse, koordination, rytm, avslappning och – inte minst – koncentration. Och jag tyckte att barnvisan kunde behöva kompletteras lite, säger Gullan Bornemark medan hon med precisa pianistfingrar serverar kaffe i sitt ombonade vardagsrum i hemmet i gamla Limhamn strax utanför Malmö.

Historien om den svenska barnvisans två stora kvinnor löper samman i Gullan Bornemarks uppväxtstad, Härnösand, där hon som barn fick uppleva Alice Tegnérs sista offentliga konsert, vilken gjorde starkt intryck på henne.

Men den ofrånkomliga musikerbanan var redan påbörjad efter att fadern, rektor vid Tekniska Läroverket, åkt till Stockholm för att köpa sin uppenbart musikaliskt begåvade tvååring ett piano, som fick fraktas per båt upp till Härnösand. Pianostämmaren kom med färja från Åbo och passade på att stämma pianon efter hela norrlandskusten då han ändå var på plats.

– Är man född med så mycket musik inom sig är det klart att det sipprar ut. Jag drömde aldrig om att bli läkare eller sjuksyster eller något annat som barn brukar fantisera om. Min ”inre Gullan” berättade tidigt för mig att mitt liv skulle kretsa kring musiken, säger hon.

Omgiven av musik

Bredvid henne står det Steinwegpiano läroverksrektorn köpte – fortfarande i nyskick. Pianot delar rum med Steinwayflygeln hon dagligen gör teknikövningar på. Regelbundet spelar hon och livskamraten Valter Bornemark (de firade nyligen krondiamantbröllop efter 65 års äktenskap) dubbelpiano på syskoninstrumenten.

Vardagsrummet andas musik. I bokhyllan: Idel musikerbiografier från alla historiska epoker, partitur och digra vinylboxar ur den klassiska katalogen, opera, Bach, Beethoven.

Sohlmans musiklexikon, förstås.

Instrument på väggar och bord: valthorn, fagott, bouzouki, nyckelharpa, fiol, altfiol, en gammal cister i dålig form; en hybrid mellan luta och gitarr, som Valter Bornemark, 89, planerar att renovera. Cello och notställ i södra hörnet. Valter behärskar de flesta.

Gullan Bornemarks liv kretsar fortfarande mycket aktivt kring musiken. Då hon inte förbereder sig för en nära förestående konsertafton spelar hon in en platta med sina favoriter ur den egna katalogen i sonen Dan Bornemarks studio i Höganäs.

– Det är sondöttrarna, Hjördis, 12 år, och Signe, 10 år, som står för sången. Min egen röst har sänkts en ters med åldern, så jag får avstå, säger hon.

Inspelningen finansieras med Fonogramstöd från Kulturrådet, som bedömer det som ett ”kulturpolitiskt värdefullt fonogram”, en bekräftelse på hennes ställning som portalfigur inom den svenska barnkulturen.

Själv är hon lika överraskad som glad.

– Jag tycker det är fantastiskt att Kulturrådet väljer att satsa på en gammal dam som jag och gläds verkligen över att få chansen att ge ut några tidigare outgivna barnvisor, säger hon.

Musikdirektör vid 22

Som 18-åring inledde Gullan Bornemark sina studier vid Musikhögskolan i Stockholm, bland annat för kompositören Oskar Lindberg, som hon beundrade mycket. Fyra år senare stod det musikdirektör på visitkortet. 1951, efter bara ett år som musiklärare på Flickskolan i Malmö, sa hon upp sig för att starta Blåklockans musiklek – vilken hon sedan skulle driva under 56 år, till dess att hennes knän sa stopp.

– Återigen var det min ”inre Gullan” som berättade vad jag skulle göra. Det var förstås uppseendeväckande att en ung flicka avslutade en fast anställning för att starta eget i en bransch, musiklek, som inte ens existerade. Men jag var fast i min övertygelse. Jag ville jobba med barn och med musiken som pedagogik. Jag ansåg att det ska vara roligt att lära sig nya saker och jag var säker på att jag var något på spåren – och när jag fördjupade mig i Maria Montessoris forskning, som slår fast att barn lär sig genom att leka, fick jag min bekräftelse, säger hon.

Ryktet om Blåklockan spreds först till Malmös musikerfamiljer. Och efter en artikel i Sydsvenskan fylldes alla hennes veckodagar. Eftersom Gullan Bornemark hade nya idéer så räckte de klassiska barnvisorna inte längre till.

– Gubben i lådan blev den allra första barnvisa jag skrev och jag fick omedelbar bekräftelse på att barn ville agera, improvisera och leka till den här typen av visor, säger hon. 

Således skrev hon fler. Och fler.

I början av 60-talet framförde hon och två blåklockebarn ett par visor i Sveriges Radio.

Och då tog det fart.

Småbarnskvartar i radion blev till barn-tv som Tutirutan, Den Glada Butiken och Anita och Televinken. Almkvist & Wiksell gav ut hennes första sångbok, som omedelbart fick tryckas i ny upplaga.

Gullan Bornemark blev Gullan för alla Sveriges barn.

– Radio och tv hade ett väldigt genomslag på den här tiden och plötsligt började jag få brev från tidigare obekanta människor. Det var en omvälvande upplevelse, som nog nådde en kulmen i slutet av 60-talet, säger hon.

Sudda sudda

Hon syftar på guldskivan som hänger på väggen över stereoanläggningen i vardagsrummet. 1968 blev barnklassikern Sudda sudda (… bort din sura min) en högst otippad schlagerhit, vilket hon själv härleder till att tangorytmen ”slog an”.

– Ja, den fungerade. Men tillsammans med Är du vaken, Lars? är det också visan som lärde mig att ironi inte fungerar i barnvisor. En del anklagade mig för att vara en snusförnuftig hemmapedagog när budskapen egentligen handlade om att vi inte ska tjata på barnen, säger hon.

Så hur komponerar man bra musik till barn då? Ja, heter man Gullan Bornemark är dramaturgin viktig.

– Det kan till exempel hända något på slutet av visan, så att man kan bygga upp en förväntan hos barnen medan man spelar och sjunger. Jag suger åt mig som en svamp av det som barn berättar om, då det ju bevisligen engagerar. Det förhållningssättet ligger till exempel bakom sånger som Min ponny och Det är så härligt att gå i solen, som yppades av min egen pojke Sven när han var liten, säger hon.

Hemmagnabb och aktuella händelser har också stor identifikationsfaktor, vilket just Sudda sudda och Är du vaken, Lars? visar.

– Och en av mina barnvisor som jag tycker allra bäst om, Månstegen, skrev jag 1969 efter Neil Armstrongs första steg på månen. Den slog an en ton av förundran hos barnen.

Koordination och motorik

En Gullan Bornemark-låt kan också utveckla barnens koordination och motorik, liksom lära dem att beräkna avstånd och rörelse, varför hon ofta tänker sig en kompletterande koreografi som i lyckade fall lär barnen att visa hänsyn och värna sin integritet.

– Som alla andra musiker är jag fullständigt övertygad om musikens kraft, att den förmår att ta fram de bästa egenskaperna hos oss. Det ser jag som en självklarhet. Liksom att musiken förmår att trösta, vilket jag också vill att mina visor ska göra.

Precis som en Povel Ramel, en Robban Broberg eller en Frank Zappa gillar hon att leka med ord och motsatser.

– Maten har gått sönder – vi ska laga den, eller Strumpan springer ifrån dig – vi ska stoppa den gör inte barnen perplexa. Tvärtom. De tycker att dubbeltydigheter är roliga, vilket utvecklar barnens språk och förmåga att tänka i abstraktioner.

För Gullan Bornemark är komponerande en grannlaga uppgift. Det kräver full uppmärksamhet, säger hon samtidigt som Valter Bornemark i förbifarten, in transit från hallen mot köket, påpekar att hon inte ens tolererar att han hostar då hon gör musik.

– Nä, jag vill helst inte bli störd då jag skriver, medger hon med ett skratt. Jag vill få in flera av de element jag nämnt i både texten och musiken. Sen finns det tusen sätt att arrangera melodin och att passa in texten. Innan jag är nöjd ska det pusslet stämma perfekt. Lusten och lyckan att skapa musik går inte att hejda. Så varför skulle man göra det?