Lekkamrater

När de har enats om ett koncept skriver Mikael grova musikaliska skisser, som de bollar med varandra. 

– Det viktigaste när vi jobbar ihop är att bara släppa taget, att våga vara löjliga och pinsamma. Ibland rullar vi runt på golvet och skrattar för att det är så dåligt. Det mesta kastas bort, men mycket av det som kommer fram i ”galenskapstillståndet” är det som också funkar. För en nittiominuters föreställning skriver jag säkert tre-fyra timmars musik. 

Några vattentäta skott mellan musiken och koreografin är det inte, även om rollerna är tydliga. 

– Alexander skulle aldrig kalla sig kompositör och vice versa. Men jag tror på en superöppen process där den bästa idén i rummet måste vinna, säger Mikael. 

Båda betonar också vikten av att känslan måste förmedla visionen av verket, samtidigt som det är viktigt att inte vara för fastlåst. 

– Det är en av utmaningarna – att ha en plan och samtidigt vara öppen för nya saker. Annars försvinner flowet och själv försöker jag alltid bryta mönster, säger Alexander. 

En annan utmaning är att man börjar jämföra med det man har gjort tidigare. 

– Jag och Mikael känner varandra så väl och litar på varandra. Men när man har skapat så mycket tillsammans finns det en risk att man börjar bli ”duktig” och referera till det som man vet funkar. Och då försvinner den lekfullhet och naivitet man hade från början. 

När en god bit av stycket är klart jobbar Mikael sedan vidare med musiken tillsammans med musikerna.

– Jag tycker om att leda processen, men en musiker vet alltid mer om sitt instrument än vad jag gör. Jag lär mig av dem samtidigt som de också får lite ägandeskap. Musiken blir bättre och spelglädjen ökar när den får studsa runt bland en massa människor som vill musiken väl. 

Just nu arbetar Mikael och Alexander med verket Eskapist, som har premiär på Stockholmsoperan i april. 

– Ordet ”eskapist” har en negativ klang men jag vill lyfta fram de positiva sidorna, att vara normbrytande och våga fantisera, säger Alexander. 

Musiken är denna gång till stor del elektronisk och framförs inte av en orkester – något som gör uppsättningen tekniskt enklare. Midsommarnattsdröm, som gick upp våren 2015, var då den ljudtekniskt mest avancerade uppsättningen i Operans historia. 

– När jag använder inspelad musik är det dock inte tänkt att den ska ersätta ett liveband eller en orkester. Jag mixar och mastrar alla mina inspelningar själv – det är en del av min komposi- tionsprocess eftersom jag ofta blandar elektronik och liveinstrument. Och jag jobbar gärna med de extremer som finns tillgängliga vid inspelning: extremt detaljerat surroundljud, hörselvillor, mängden ”luft” i ljudet, mikrojustering av pitchen etc, säger Mikael. 

– Målet för mig och Alex är inte att man ska identifiera sig med stycket. Det handlar om att hamna någonstans där vi aldrig har varit förut. 

Till sist: har ni några tips till de kompositörer som vill jobba med dans- och balettmusik? 

– Börja med att gå på föreställningar – allt måste börja i en kärlek till konstformen. Varför vill du skriva för dans? Är du beredd att släppa kontrollen för att jobba i ett stort team? Och se i så fall till att hitta koreografer du gillar, följ deras arbete och bli vän med dem – det går inte att komma efter en föreställning och lämna ett visitkort, säger Mikael och Alexander instämmer: 

– Musikskaparen måste förstå att han eller hon är del av en grupprocess där alla skapar för verket – publiken sitter ju inte där med slutna ögon. 

Man ska också komma ihåg att publiken har betalat och förväntar sig att ha en bra kväll, menar Mikael: 

– Allt som sätts upp på en scen är underhållning i någon form. Om man inte är beredd att ta det perspektivet ska man inte ge sig in i den här branschen. Men om man älskar hur folk tar emot en sådan upplevelse finns det inget bättre än att jobba med dans. 

Text: Krister Insulander Foto: Helena Lindroth