Noonie Bao

På rätt plats

Genombrottet blev som artisten Noonie Bao, följt av samarbeten med Avicii och nominering till Årets nykomling på Grammisgalan 2013. Men scenskräcken fick henne att söka sig bortom rampljuset. Studion hemma i Los Angeles är i dag den plats som får henne att känna sig tryggast.

Jonnali Parmenius är i Palm Springs utanför Los Angeles på låtskrivarcamp med tre kollegor. Hon beskriver utflykten som ett perfekt sätt att ”komma in i bubbla” med sitt team och ha fullt fokus på skapandet. Ett tillstånd som passar Jonnali, mer känd som sitt alias Noonie Bao, utmärkt. Sedan skivdebuten 2012 har hon successivt gått över till att enbart skriva musik på heltid. 

– Jag funderade på vad som kändes roligast – det är det man kan bli bra på. Sen jag var tolv har det roligaste varit att sitta i studion och skriva låtar. Jag måste göra det jag mår bra av. Det som är så skönt med musiken är att slippa behöva tänka. Att liksom bara få vara i nuet.

Det är ett skandinaviskt gäng som samlats i ökenstaden utanför Los Angeles: norska toplinern Caroline Ailin, danske producenten Sylvester Larsen (Sly), Jonnali och hennes nära kollega sedan tio år, svenske låtskrivaren och producenten Linus Wiklund (Lotus IV).

– Just nu i Palm Springs är det en typ av lekstuga där vi bara kastar ur oss idéer och inte behöver tänka så mycket. Det är lätt efter en tid i LA att bli påverkad av vad som spelats på radio och vad folk lyssnat på. När vi åkte ut hit tänkte vi att vi stänger av allt, säger 32-åringen som aldrig vill att musiken ska sluta vara lekfull. Då blir det inte lika bra låtar.

Lust och lekfullhet som drivkraft har hon sedan barnsben. Jonnali kunde väcka föräldrarna på natten med nya låtidéer som hon först spelade in på en stor bergsprängare. Snart fick hon en egen diktafon.

– Det var ju väldigt bra, säger hon och skrattar. 

Den första studion som delades med Linus Wiklund låg i en källare på Södermalm. Timmarna i källaren varvades med brödjobb som personlig assistent och tennistränare. På dagarna föddes idéer som spelades in i studion nattetid. 

– Det är glädjen i låtskrivandet som gjorde att jag fortsatte, säger Jonnali Parmenius.  Särskilt under de tio-femton år då jag inte tjänade en spänn. När jag satt där i källaren frågade jag mig själv så många gånger vad jag höll på med. Linus och jag peppade varandra, och så fick jag ju prata med mig själv. Även om ingen låt någonsin hade kommit ut hade jag ändå velat skriva varje dag. Det är ju så fruktansvärt roligt.

Bakom flytten till USA ligger ett sökande efter fler samarbetspartners och en kreativ fristad. Det var samarbeten med bland andra Tim Bergling (Avicii) som gav Jonnali hennes första stora kommersiella framgångar, genom sång- och låtskrivarinsatser på Fades Away och I Could Be the One. Jämfört med hemma i Stockholm skapar arbetsmiljön i Los Angeles ett ökat fokus. Men själva flytten var aldrig en målsättning i sig.  

Noonie Bao. Foto: Molly Pan
Noonie Bao. Foto: Molly Pan

– Jag tänkte inte på att jag skulle hamna i LA en dag. Målet var ju bara att få ut låtarna i världen.

Hur var det att få de första Stimpengarna efter alla år i källaren? 

– Det var ett stort steg att kunna sluta på de andra jobben. Under en lång period konverterade jag de royalties jag fick in till hyror på den första lägenheten.  Det blev som en valuta – den här utbetalningen är lika med x antal månaders hyra.

Idag bor hon i ett hus med egen studio, på gränsen mellan Studio City och Hollywood Hills. Skapandeprocessen ser olika ut från dag till dag. Men Jonnali återkommer till ett bärande element hon kallar för känslan. 

– Det är en upplevelse av att det stämmer, att det känns rätt. Senast i går, här i Palm Springs fick vi den magi man strävar efter i varje session. Man ser det i varandras ögon, det går inte att fejka. När texten och melodin gifter sig: det var det här vi ville säga.

Musikskapande med artister funkar bäst i den egna studion. 

– Det är en massa lager som rensas bort hemma hos mig. Det får inte vara någon konstig press överhuvudtaget. Sen jobbar jag oftast med Linus Wiklund. Vi har lätt att skapa en miljö som känns trygg och rolig.

Jonnali sitter helst i studion under dagtid. 

– Jag försöker få in pauser, även om det är svårt när man är igång. Man hör musiken på ett annat sätt när man kommer tillbaka.

Väl på plats i Los Angeles uppstod betydligt fler möjligheter till samarbeten än hemma i Stockholm. Resultatet blev ett lyft i låtskrivandet som Jonnali inte riktigt hade väntat sig. Att sitta i timmar i ett rum och skapa musik tillsammans med andra har inte alltid fallit sig naturligt. Före USA hade hon svårt att tänka sig kollektivt skrivande – den arbetsform hon föredrar i dag. 

– Jag tyckte att det var så otroligt privat och jag kände mig utlämnad bara vid tanken. Men de relationer jag har skapat genom att skriva med andra är ovärderliga för mig. Här i LA har de jag jobbar med blivit mina bästa vänner. Vi har kommit hit från hela världen. Det vi har gemensamt är att vi brinner så mycket för låtskriveriet. Efter att ha suttit på kammaren och hållit på är det häftigt att få vara i en stad där man får träffa alla dessa människor. Det ger mig inspiration.

Att våga ta steget till sessions med andra är något hon återkommer till, liksom lärdomarna från den pool av låtskrivartalanger som samlas just i Los Angeles. 

– Från första början utvecklades jag på ett helt annat sätt.

En ytterligare motivering till USA som arbetsplats låg i möjligheten att bli bättre på engelska. Hon berättar att amerikaner är mer fokuserade just på texten, att berätta en historia. Ett välfungerande samarbete när man skriver tillsammans bygger på några viktiga principer, fortsätter hon. En är förmågan att lyssna på alla i gruppen. 

– Att inte vara en egoistisk låtskrivare i det att man måste få igenom alla sina egna idéer. Om någon har en vision ska man var öppen för den. Det är som på alla arbetsplatser. Annars får man skriva själv.

Ett annat fundament har att göra med tillit och lojalitet. 

– De relationer som skapas i en session bygger på sårbarhet. Det blir som terapi. Man måste ju verkligen öppna upp sig. Om man pratar om personliga saker är det en oskriven regel att det stannar i rummet, anser jag. Det känns viktigt.

För en aspirerande låtskrivare som vill testa Los Angeles som arbetsplats kan stans musikaliska maktstrukturer te sig lite skrämmande. Hur börjar man? Ett tips är att inte komma över tomhänt. 

– Jag tror att det är bra att redan ha fått ut någon låt med en artist. Då är det lättare att få sessions. Ett förlag som kan hjälpa en är bra, och gärna någon kontakt för att komma in i olika rum.

I det svenska låtskrivarkollektivet i USA känns det som att alla känner alla, även om alla inte jobbar ihop. 

– Man kan också åka hit någon vecka eller två och bara hämta inspiration. Sen kan man ju sitta var som helst i världen och skriva. Det är alltid kul att träffa andra svenskar som också är i stan. Det är så otroligt många låtskrivare i LA. Man kan jobba varje dag i veckan och mer om man vill det. Det finns möjligheter på det sättet, om du jobbar tillräckligt hårt. 

Jonnali råder nykomlingar att ägna sin tid åt sessions snarare än möten.

 Hittills har hon inte upplevt någon sexism i jobbet. 

– Men jag har ju absolut hört historier, och det är ju förjävligt. Jag hoppas och tror att det håller på att förändras nu. Jag har valt bort det mesta som har med business att göra. Det förstör all min kreativitet. Jag är mest i studion och fokuserar på att skriva, och träffar mest de människor jag skriver med. Och det är ju bra människor.

I dag arbetar hon fem dagar i veckan och tar ledigt på helgerna. Då kan det bli bio och tennisspel. Men till en början var fritid långt från en del av Los Angeles-livet.

– När jag kom hit jobbade jag för mycket – det fanns så många möjligheter. Jag blev totalt utbränd. Under en period orkade jag inte ens gå utanför dörren. Jag ville gå till studion men kunde bara inte.Kroppen sa stopp, berättar hon. 

– Det tog ett bra tag att komma tillbaka. Men jag och min manager bestämde tillsammans att hälsan alltid är prio ett. Det kändes viktigt att säga det högt.

Jonnali har sen dess lärt sig att stänga av och sätta på flödet av idéer. Det är ”som en knapp i hjärnan”. Hon tvingar sig själv att ta pauser för att kunna längta tillbaka till att skriva. 

– Jag jobbar mycket med mentala tekniker. Hjärnan är min bästa vän och min värsta fiende. Man söker ju konstant den där kicken, den där låten, den där idén. Det finns inget som känslan av att förverkliga någon idé som man har haft. Det är ju ett beroende. Men det är viktigt att ha ett annat liv också. En annan verklighet. Man har ju sett mycket baksidor i musikbranschen. Om man är utbränd och har en låt som går bra spelar det ingen roll. Man tycker ändå inte det är kul.

För att få ut musiken klev Jonnali till en början upp på scenen och in i rollen som sitt artistiska alias, sångerskan Noonie Bao. För debutplattan I am Noonie Bao nominerades hon till Årets nykomling på Grammisgalan 2013, följt av framträdanden i tv och turné. Men genombrottet som många artister drömmer om förknippar Jonnali med stark olust.

– Att det inte blev artisteriet för mig är ju framförallt för att jag har scenskräck, säger hon. Det hör till ens jobb som artist att synas. Men jag tycker att det är låtarna som ska få skina. Jag trivs bäst i skuggorna. In the shadows of the studio. Hon ler. 

Scenskräcken försökte hon bemästra på olika sätt. Spelade in peppiga meddelanden till sig själv på telefonen i stil med ”det gick ju jättebra det här!” som hon försökte lyssna på inför följande spelning. Ångesten blev likväl ohanterlig, slog till långt före varje framträdande. Var den kom ifrån vet hon inte. 

– Sedan jag var liten har jag haft perioder när jag bara velat sitta för mig själv. Det är ju inte riktigt social fobi, men nåt liknande kanske.

En av de första gångerna hon var i Los Angeles bjöds hon in till en session. 

De hade hört I Could Be the One med Avicii. Jag hade satt så hög press på mig att jag gick och spydde innan. Man var tvungen att prestera.

Vägen ut ur ångesten blev paradoxalt nog att exponera sig för andra genom musikskapandet. 

Det är lustigt att det jag trodde jag inte ville göra, skriva musik tillsammans andra i en situation där jag känner mig som mest blottad, är där jag känner mig som lugnast i dag. Studion är en trygg plats för mig. 

Jonnali Parmenius har med åren lärt sig att välja bort sådant som stjäl fokus. Att aldrig sluta leka. Kunna vara sårbar, och vila ibland. Och att omge sig med rätt människor. Hon tycks ha hittat fram till den rätta platsen, fysiskt och mentalt. Men att släppa prestationskraven har tagit tid.

– Det är så skönt nu att ha kommit över det. Att vara hård mot sig själv skapade heller inte de bästa låtarna. Man måste våga vara dålig, och komma på dåliga idéer också. För ibland så kommer det nåt jäkligt bra ur det.
 

Artikeln publicerades i Stim-magasinet #1 2020.
Text: Kain Jihde
Foto: Molly Pan

Jonnali ”Noonie Bao” Parmenius

Ålder: 32 år 
Bor: Los Angeles 
Kärriär i korthet: Slog igenom 2012 med egna debutalbumet I am Nonnie [MOU1] Bao. 2018 vann hon en Grammis för Årets kompositör. Var en av låtskrivarna bakom Aviciis englandsetta I Could Be the Onevilken hon även sjöng på. 2019 toppar hon listan över Sveriges mest framgångsrika låtskrivare. 

I Jonnalis hörlurar just nu: ”Om huvudet är tomt brukar jag lyssna på låtar som jag tycker om. Just nu är det Radioheads Everything In Its Right Place, som har en stämning i sig som jag tycker är magisk. Den känslan skulle jag vilja få fram i en låt.” 

Låtskrivare som har inspirerat Jonnali: “Jeff Buckley, Grace-albumet. Hans röst känns utomjordisk på något sätt. Känslan i produktionerna är så fri. Som om han bara har skrivit det han känt för i stunden.” 

Tre ingredienser i en hit: 

  • Instant recognition – en tydlig, unik identitet.
  • Catchy. En melodi som smittar, men som ändå sticker ut. 
  • Ett lite störigt element.
     

Stimfakta: 

Antal verk hos Stim: 279 
Första registrerade verk: Streets

Tags