“Det var som en skattkammare” – Biel om första mötet med Svensk Musik 

När Svensk Musik nu firar 60 år passar vi på att ta en titt i backspegeln med hjälp av Ann-Christin Biel, som under femton års tid lett verksamheten med hjärta, skärpa och en tydlig övertygelse om musikens kraft att beröra och förändra. Men för att förstå bakgrunden till Svensk Musik, behöver vi gå tillbaka till en tid då musiklivet förändrades i grunden. 

Slutet av 60-talet var en tid när kulturen blomstrade, i Sverige såväl som internationellt. Musiken, dansen, konsten och filmen nådde ny publik genom tv-mediet och blev en viktig del i samhällsbygget. Med större möjligheter till både inspelning och spridning av musik ökade också efterfrågan på noter. 

– Trots att det på den tiden fanns fler musikförlag än det finns idag, så var det svårt för tonsättare att bli förlagda, berättar Ann-Christin Biel. Och de som inte var förlagda hade inte heller samma möjlighet att sprida sin tonkonst, som det kallades då. Det fanns därför ett behov av en plattform som kunde samla deras verk – tryckta i kompletta material – och göra dessa tillgängliga för musiker, sångare och dirigenter och operahus.  

Som ett svar på denna ökade efterfrågan togs beslut av Stims styrelse om att starta upp en som mötte behovet. Efter ett antal år och möten med Ecklesiastikdepartementet, dåvarande utbildningsdepartementet, grundades Svensk Musik.   

Enligt Ann-Christin Biels cv började hennes resa på Svensk Musik 2010 – men första interaktionen skedde mycket längre tillbaka än så. 

– Jag började 1977 på Ackis, Kungliga Musikhögskolan. Där gick jag som sångsolist för Erik Sædén, en fantastisk baryton som uruppförde massor av samtida musik, och genom honom fick jag kopior av kopior på samtida arior. Samtidigt hade jag den engelska sångerskan och cellisten Dorothy Irwing som lärare inom interpretation. Även hon uruppförde mycket musik och hade tät kontakt med olika tonsättare. Så varje termin, hör och häpna, fick vi verkkataloger från Svensk Musik där alla nya verk –  men också gamla verk för sång och piano – fanns.  

Ann-Christin Biel beskriver den stora förundran och fascination hon upplevde över att få tillgång till all denna musik, och att dessutom kunna se vilka upphovspersonerna var. 

Hon drar en parallell mellan Svensk Musiks arbete och sin 30 år långa yrkeskarriär som operasångerska. 

– Som sångare hade jag som mål att vara ett så rent verktyg som möjligt för den musik och text jag framförde. Därför har jag alltid ägnat mycket tid åt att läsa på om tiden kring verkets uppkomst. Vad hände då? Finns det dagböcker? Varför valde kompositören just den här texten? Vad var inspirationskällan? Även om man inte kan få ett säkert svar kring vad exempelvis Mozarts intentioner var så kan man undersöka – och ett, tu, tre så känns det som att vissa bitar faller på plats. Man känner en stark inre röst för musiken.  

Ann-Christin Biel menar att samma förhållningssätt till uppdraget kan ses hos Svensk Musik; att hela tiden sträva efter att vara ett så rent verktyg som möjligt, för att förverkliga tonsättarens idé.

– Deras musik ska klinga. Därför är det storartat att Stim under 60 års tid, i nära samarbete med staten genom Kulturrådet, har främjat musiken – det man tidigare kallade för tonkonst – på det här sättet. Ett mycket vackert ord, för övrigt.

Hur kom du in i själva verksamheten? 

– Jag var bosatt länge i New York, och kom tillbaka hit och gjorde flera föreställningar och konserter men kände att jag ville göra något mer.  

Ann-Christin Biel som sedan decennier tillbaka haft stor respekt och beundran för Svensk Musiks arbete, bestämde sig för att kontakta deras dåvarande vd. Svaret hon fick på frågan om de råkade ha behov av “någon som mig” var till Ann-Christins stora förtjusning “ja”. För just då, under hösten 2010, sökte Svensk Musik någon som kunde projektleda arbetet med Operaantologin under ett års tid. Ett jobb som både på papper, och i verkligheten skulle det snart visa sig, var som klippt och skuret för den tidigare operasångerskan. 

När visstidsanställningen sedan löpte ut, blev Ann-Christin tillfrågad om att kliva in som sekreterare i styrelsen. Ett uppdrag hon tackade ja till. Nästa utmaning kom när dåvarande verksamhetschefen ville kliva av, och även denna gång tackade hon ja.  

– Då visade det sig, till min stora förvåning, att det där med att leda verksamheten – det hade jag lätt för.  

Och i nya rollen som verksamhetschef blev hon kvar, fram till idag. Det är uppenbart att hon sett sitt arbete som mer än ett jobb; orden och uttrycken hon använder vittnar snarare om ett starkt kall. 

– Jag har alltid gjort lite mer, försökt lite mer. Och jag behövdes nog just där, under just den tiden – och det har varit roligt och utvecklande för mig också. 

Vad har varit mest givande? 

–  Jag brinner för att underlätta för tonsättarna – så att de förmedla till oss det de skriver från sina hjärtan.

– Därför har kontakten med dem varit så inspirerande! Men också med musiker, dirigenter och förstås de fantastiska personer som jobbar på Svensk Musik. Det är underbart att kunna lita på de man har omkring sig. 

Operaantologin, som var själva inkörsporten till verksamheten ligger förstås nära hjärtat.  

– Det blev till slut sju band, vilket inte alls var självklart. Jag fick besked om att arbetet med antologin skulle läggas ner men gavs tre månader för att slutföra den. Den sommaren jobbade jag dag och natt.  

De fyra första banden som gavs ut var solistband för sång och piano; sopran, mezzo/alt, tenor och baryton/bas. 

– Sedan kunde jag lägga till ytterligare tre band för ensemble och duetter. Svensk opera, både opublicerad och förlagd, från 1873 till 2013. Så nu behöver man inte gå för Erik Sædén och få någon kopia av en kopia, för att sjunga en fantastisk aria. Det är den skillnaden som Svensk Musik gör. 

En annan utgåva Ann-Christin Biel kämpade för och som till slut blev verklighet är Här är jag lycklig – en samling nykomponerad musik till texter av Stimanslutna Tomas Tranströmer för sång och piano. Den gavs ut under Stims jubileumsår 2023. 

De förändringar hon personligen bidragit med genom sitt ledarskap är många och konkreta. Ett exempel är hur hon strukturerade upp arbetet för dåvarande Stipendiekommittén (numera kallad Stipendiegruppen) – det vill säga de som bedömer inkomna stipendieansökningar. Ann-Christin såg till att dela upp processen i två delar där första delen var anonymiserad, för att göra bedömningen så rättvis som möjligt. Dessutom infördes nya rutiner kring anmälan av jäv, och tydligare kommunikations-riktilinjer kring bedömningarna.  

– Vi tydliggjorde att alla beslut om stipendier kommer från gruppen, men med ett uttalat ansvar för den enskilde att anmäla jäv och lämna rummet om situationen uppstår, vilket också minskar utsattheten för de som bedömer ansökningarna. Det har blivit en väldigt pålitlig process som jag är både glad och stolt över.  

Hennes syn på framtiden för Svensk Musik är ljus. 

– Det kommer nya tonsättare och textförfattare hela tiden! Och inte bara unga, det finns ju tonsättare som är 98 år och uruppför stråkkvartetter, som Gunnar Bucht till exempel. Det finns en sådan rikedom bland våra anslutna; där är vår källa. 

På frågan om framtidens utmaningar för Svensk Musik, nämner Ann-Christin Biel, precis som så många andra, AI. 

– Den musikaliska mångfalden och upphovsrätten är så genuint förankrad i hela Stims DNA, och där är det arbete som görs nu kring AI, med bland annat den nya AI-licensen, mycket spännande. Jag är övertygad om att frågor kring AI kommer att bli ännu mer aktuellt framöver, vad gäller exempelvis Stimstipendierna. 

När samtalet närmar sig sitt slut återkommer Ann-Christin Biel till det som hela tiden varit hennes ledstjärna – kärleken till musiken och till tonsättarna.