“Kreativitet kräver trygghet” – Laura Lyth om Popkollos betydelse för unga musikskapare
Vad behövs egentligen för att en ung person ska våga skriva sin första låt? För Popkollo börjar svaret inte med instrument eller teknik, utan med trygghet. För Laura Lyth, ordförande för Popkollo Stockholm Södra, är trygghet själva grunden för allt som sker.
Sedan starten 2003 har organisationen arbetat för en mer jämställd musikscen genom att skapa musikverksamhet för tjejer och transpersoner. På kollona får deltagarna skriva egen musik, spela tillsammans och avsluta veckan med att framföra sina låtar på scen.
– För att kunna vara kreativ behöver man våga vara sårbar. Man måste våga testa idéer och göra fel utan att vara rädd för hur det tas emot av gruppen, säger hon.
Därför lägger Popkollo stort fokus på att skapa trygga rum innan det kreativa arbetet tar fart. En av metoderna som används är “guidelines” där deltagarna själva får vara med och formulera gemensamma riktlinjer för hur gruppen ska samarbeta och bemöta varandra.
– Vi diskuterar och skriver ner hur vi vill vara mot varandra, till exempel att vi peppar varandra, att det är okej att göra fel och så vidare. Det skapar en tydlighet för hur vi vill ha det och lägger en tryggare grund för att börja skapa musik.
Arbetssättet bygger på en övertygelse om att fler människor vågar uttrycka sig när de känner sig inkluderade och lyssnade på. För Laura handlar det inte bara om jämställdhet, utan också om att bredda vilka röster som får höras i musiklivet.
– Vilka får plats i de kreativa rummen? Är det bara de mest extroverta personerna som tar sig fram, eller kan vi skapa miljöer där fler känner att de hör hemma?
Från försiktiga nybörjare till nästa generations musikskapare
Stim är en av de organisationer som stöttar Popkollos arbete med låtskrivande och musikskapande. Genom stödet får fler unga möjlighet att utveckla sitt eget musikskapande i en miljö där kreativitet, delaktighet och trygghet står i centrum.
Laura Lyth beskriver hur effekterna av deras pedagogik märks tydligast i slutet av varje kollovecka. Då står deltagarna på scen med musik som de själva har skrivit, ofta efter att ha övervunnit både osäkerhet och scenskräck.
– Det är det ultimata kvittot. Man ser personer som kanske varit nervösa för att sjunga eller spela inför andra, och som några dagar senare trotsar sina rädslor och kliver upp på scen.
För henne är det ofta den personliga utvecklingen som gör starkast intryck.
Många är lite försiktiga i början, som de flesta av oss, när vi är nya någonstans. Sedan kan samma personer ställa sig på scen och fullkomligt vråla ut ord från sina egna låtar. Då känner jag att vi har lyckats!
Hon ser också hur verksamheten får långsiktiga effekter. Många deltagare går vidare inom musiklivet, och en del återvänder senare som ledare för nya generationer.
Ett minne som särskilt stannat kvar är när ett gäng Popkollo-deltagare medverkade som kör på Bob Hunds avslutningskonsert på Zinkensdamm.
– Det som slog mig var hur självklart de tog plats. De gick fram till etablerade musiker med många års erfarenhet och pratade med dem som jämlikar, med inställningen att de var precis lika viktiga som de namnkunniga musikerna längst fram på scen.
Just det exemplet illustrerar en av verksamhetens centrala ambitioner: att unga musikskapare inte bara ska utveckla sitt skapande, utan också känna att de har en självklar plats i musiklivet. För Laura Lyth är det precis vad Popkollo handlar om.
– Vi skapar rum där fler vågar uttrycka sig. När det händer får vi också en rikare och mer mångsidig musikscen.
