Ludwig Göransson

Världen är redo

Ludwig Göransson hade arbetat i USA i ett decennium då han med bara några veckors mellanrum fick ta emot en Grammy för årets låt och en för årets album. Dessutom mottog kompositören och producenten från Linköping först ytterligare en Grammy, och strax därefter en Oscar, för årets filmmusik.

Det var världshiten This Is America med Donald Glover, alias Childish Gambino som låg bakom de första två priserna i USA. Musiken till filmen Black Panther i regi av Ryan Coogler tog hem de två andra utmärkelserna.

På hemmaplan hedrades Ludwig Göransson med en svensk Grammis för årets kompositör.

Har du insett vad du har gjort?
– Jag har nog inte riktigt landat i det ännu. De senaste veckorna har varit så intensiva och det känns fortfarande lite som en dröm. Jobbet har ju sett likadant ut de senaste tio åren, så den senaste tidens erkännande känns smått overkligt.

Det ligger hårt arbete bakom framgångarna. ”Musikintresserad” är en alltför blek beskrivning av Ludwig Göransson, vars engagemang nästan gränsar mot mani.
– Jag började skriva egen musik när jag var nio år gammal. Egentligen ville jag ha ett tv-spel, men mina föräldrar insåg att jag inte hade gjort något annat om jag fått ett. I stället fick jag en portabel inspelningsmaskin. Vilket slutade med att jag inte gjorde något annat än att pyssla med musiken.

Och allt började med ett specifikt band.

– Det var Metallica som fick mig att börja spela musik. Jag försökte spela in låtarna precis som de lät på studioalbumen,säger Ludwig Göransson, och förklarar den stora dragningskraften till thrashmetallegendarerna.

– The Black Album är en väldigt filmisk platta. Till exempel introt till Enter Sandman. Under dryga minuten byggs låten upp. Först med gitarren som får en att känna: ”vilken trevlig och fin låt”. Sedan trummorna, och man känner att mardrömmen börjar. Och sedan sången som tar en så stor plats i musiken; James Hetfield har ju en stark röst och sättet han sjunger på är väldigt speciellt. Han skriver så himla bra melodier. En topliners dröm.

Året efter att Ludwig Göransson fick inspelningsmaskinen köpte hans föräldrar en bas, följt av en trummaskin. Jakten efter att få Metallica-låtarna att låta precis som på studioalbumet fortsatte, och varvades med inspelningar av egenskrivet material.

– Jag gillade verkligen att spela gitarr, och att kunna spela in det och lyssna på det jag skapade gav en extra skjuts. Jag minns att det var lite speciellt med mig att jag alltid gjorde klart låtarna även i ung ålder. Spelade in dem, mixade och spelade sedan upp för mina föräldrar.

Keith Jarrett, Igor Stravinskij och Meshuggah. Ludwig Göranssons musikaliska förebilder spretar.

– Jag har alltid varit intresserad av olika genrer. Först var det hårdrock och gitarr, sen Max Martin-musik och den grejen. Sen ville jag göra dansmusik på datorn, sen blev jag intresserad av jazz, sen orkestermusik ... Och det är lite så det har fortsatt. Det finns så mycket att lära sig och jag kan inte sluta, säger han.

När kom du på att du ville göra filmmusik?
– Jag minns att jag blev så otroligt berörd när jag såg Edward Scissorhands. Och jag fattade att det var musiken som hängde ihop med bilderna på ett sätt som gjorde allt väldigt känslosamt. Tänk om jag skulle kunna göra något sånt? Så när jag skrev musik för Norrköpings symfoniorkester i slutet av gymnasiet var det väldigt inspirerat av filmmusik, inte minst Star Wars och Edward Scissorhands. Och när jag väl satt där och lyssnade på en 80 pers stor orkester som spelade min musik var det en helt magisk känsla. Den ville jag känna igen. Efter gymnasiet blev det ett år på Ingesunds folkhögskola. Eller som Ludwig själv säger: ett år i skogen med gitarr och lek. För även om musik i allra högsta grad är på allvar för honom, så är det tydligt att det lekfulla och improviserade tar stor plats i skapandet.
– Jag använde det året till att bli bättre på komposition och att spela gitarr. Allt för att förbereda mig för jazzutbildningen på Kungliga musikhögskolan. Och åren på Kungliga Musikhögskolan gav nya infallsvinklar i musikskapandet.
– Utbildningen var perfekt på det sättet, den gav oss elever nya verktyg att jobba med. Främst improvisationen är något jag använder i mitt musikskapande, och allt jag gör präglas av min jazzbakgrund.

Sedan blev det USA. Varför?
– Eftersom jag visste att jag ville göra filmmusik blev det naturligt att snegla mot USA. Jag gjorde lite research på internet, och det visade sig att den bästa skolan för filmmusik var University of Southern California i Los Angeles. Så jag sökte och fick ett samtal mitt i natten: ”You got in to USC in LA, you have to move here, you’re gonna love it, sunshine everyday” och så vidare. Så jag tog mitt pick och pack och flyttade.

Hur var det att flytta?
– I början var det tufft. Jag kände ingen och det var ganska ensamt. Alla i klassen kom från en bakgrund inom klassisk musik och jag hade ju en jazz- och rockbakgrund. Så jag var lite annorlunda, men använde det som en fördel och utmärkte mig nog också tack vare det. Genom det fick jag mitt första jobb som assistent till en filmmusikkompositör som heter Theodore Shapiro. Jag jobbade för honom i tre år. Theodore Shapiro var inte bara en bra mentor utan ocks. den som såg till att Ludwig Göransson fick chansen att göra ett eget avtryck. När Shapiro blev tillfrågad att göra musiken till tv-serien Community hade han fullt upp, och rekommenderade i stället sin unge svenske adept.
– De litade på hans omdöme och jag fick jobbet. Det var så klart livsomvälvande att få en sån chans, och jag la all min tid på tv-serien.

Det var också genom den sedermera kultförklarade serien om ett amerikanskt community college som Ludwig Göransson träffade Childish Gambino, eller Donald Glover som han heter, för första gången.
– Donald hade en roll i serien och jag skrev ett arrangemang på en låt som heter Somewhere Out There som han skulle sjunga. Så han kom till min studio för att sjunga låten. Vi hade jättekul och blev kompisar.
Två veckor senare fick Ludwig Göransson ett mejl. Det var från Donald Glover, som planerade att släppa sitt första musikprojekt och undrade om Ludwig Göransson kände någon som kunde mixa hans skiva.
– Han hade bifogat en låt, och den var skitbra. Så jag skickade lite feedback, sa att han kanske borde arra om den lite. Han bjöd över mig till sin lägenhet och vi jobbade ihop i en dag. Och sen fortsatte vi samarbeta. Resultatet blev hans mixtape Culdesac som kom ut 2010 och fick miljoner nedladdningar på bara någon dag. Jag hade ingen aning om att det skulle bli så stort.

Ludwig Göransson satte ihop ett band och började turnera världen över med Childish Gambino. De spelade in sin första skiva Camp 2011, och sedan dess har fanbasen bara vuxit.
– När vi började spela live var det 500 fans som var helt galna och kunde relatera till musiken och sjöng med i alla texter. Enda skillnaden i dag är att det är 100 000 som är med.

Hur ser arbetsfördelningen och dynamiken ut när ni gör musik ihop?
– Donald är väldigt involverad i alla delar. Han är en så extremt kreativ människa och har idéer i huvudet om låten, videon och konceptet. Han spelar ju inga instrument, så han brukar ha en idé om hur han vill att det ska låta. Sedan skriver vi musiken tillsammans – han text och melodi, och resten hamnar på mitt bord.
Det var ocks. under studietiden i Los Angeles som Ludwig Göransson träffade Black Panther-regissören Ryan Coogler. Deras första projekt där Ludwig Göransson gjorde musiken var med kortfilmen Locks 2009. De klickade både privat och professionellt från första stund, och i år firar de tio års samarbete och vänskap med en Oscar.

Vad har gjort dina samarbeten med Coogler och Glover så framgångsrika?

– I bägge konstellationerna jobbar vi väldigt hårt, men det är ett nöje när man är kompisar också. Tolv timmar i studion går snabbt och det känns mer som lek än allvar. Jag tror att det är den enkla förklaringen faktiskt.

– Det lite mer komplexa svaret är att de båda är visionärer som kan dela sina tankar på ett tydligt sätt. I de här samarbetena får jag också chansen att sätta min touch pp deras verk. Båda tv. litar på mitt omdöme så pass mycket att det är självklart att min röst ocks. får plats i resultatet.

Både Coogler och Glover har slagit brett nästan samtidigt. Ser du någon förklaring till att allt exploderar just nu?
– Vi har egentligen gjort samma grej och musik i tio års tid. Men de är båda väldigt sanna mot sig själva och äkta i det de skapar. De anpassar sig inte till världen utan följer sin vision. Deras grejer är väldigt personliga och det tror jag folk känner. Det berör och blir viktigt för folk. Och jag tror att världen är redo för oss nu.

Hur skiljer sig arbetet med ”vanlig” musik från det med filmmusik?
– Det beror helt och hållet på vem du jobbar med. Alla artister är helt olika. Men Ryan Coogler är väldigt musikalisk och kan förklara sina scener på ett väldigt poetiskt sätt. Han kan kommunicera med mig på ett sätt som gör det lättjobbat. Jag föredrar att jobba med dem som verkligen är investerade i konsten och kan höra skillnaden på olika ljud och beskriva sina tankar. Det underlättar för mig, eftersom mitt jobb ju är att skapa musik som representerar deras ord.

Härnäst ska Ludwig Göransson uppfylla en barndomsdröm. Han ska skriva musiken till den nya Star Wars-serien The Mandalorian. Och efter det ska han ta nästa drömprojekt i mål – en egen skiva.

– Jag vill verkligen släppa min egen platta. Men sedan dyker såna här projekt upp som inte går att tacka nej till, haha.



Så när kan vi förvänta oss att kunna hitta din egen musik i skivbackarna?
– Det är svårt att säga, saker kommer ju emellan som sagt. Men den är typ 70 procent klar. Jag ska skriva klart texterna och sjunga in s.ngen nu. Förhoppningsvis är den klar att släppas nästa höst.

Hur skulle du beskriva din egen musik?
– Det är ett mischmasch av genrer, och jag spelar allt själv. Så det är väldigt organiskt, samtidigt som jag har idéer om att producera skivan på ett modernt sätt. Jag har många idéer som jag samlat på mig genom åren som jag inte kunnat använda till något annat projekt, så det tänker jag att jag kan
få in i min egen musik i stället.

Trots de stora framgångarna inom hiphop och film trampar Ludwig Göransson ständigt upp nya stigar.

Blir du aldrig bekväm?
– Jag vet inte, jag har alltid strävat efter att bli så bred som möjligt. Jag har studerat olika sorters musik och jag tror att det är många som slutar lära sig saker – oavsett yrke. Jag känner fortfarande att jag har så mycket mer att lära och först, inom alla genrer. Jag älskar hiphop, men känner mig inte som en renodlad hiphop-producent. Snarare en kompositör utan gränser. 

Intervjun publicerades i #2 av Stim-magasinet 2019.
Text: Daniel Cederlund
Foto: Christian Gustafsson
 

Ludwig Göransson
Ålder: 35 år
Bor: Kalifornien i USA

Karriär i korthet:
Skrivit musiken till serier som Community och New Girl och till filmer som Creed och Black Panther. Han har även producerat och skrivit musik tillsammans med rapparen Childish Gambino, och vann 2018 en Grammy för låten Redbone.

Kommande projekt:
Musiken till Chris Nolans nya actionfilm Tenet som har premiär sommaren 2020.

Producenter som Ludwig beundrar:
Max Martin, Quincy Jones och Ennio Morricone.

I Ludwigs hörlurar just nu:
21 Savage’s nya skiva och Travis Scott.

Stimfakta:
Antal verk hos Stim:
749

Första registrerade verk:
5 mIn to Christmas

Flest radiospelningar:
Redbone
3005
This Is America