Eva Dahlgren

Eva Dahlgren: ”Jag har sett världen genom pianot och gitarren sedan jag var tio”

Hon älskar bas men definierar sig hellre som musikskrivare än som instrumentalist. Bland de gitarrer som under året förgyllt väggarna i Stim Music Room hänger nu en svart specialbyggd tvåsträngad bas. Instrumentet är Eva Dahlgrens och rymmer minnen från 90-talets turnéliv där det – tillsammans med en pinne – skapade just det ljudet Dahlgren var ute efter. Ett rytmiskt argsint sound.

Hösten 2022 präglas de svenska livescenerna av postpandemisk optimism. Eva Dahlgrens  ”En blekt blondins hjärta” firar sina 30 år med höstturné och när Stim lyckas få till en pratstund är hon mitt i uppe i turnépremiär, orkesterföreställningar och boksläpp. Energin är påtaglig och skrattet nära till hands.

– Läget är rörigt men härligt! Jag har haft två premiärer inom en kort tidsperiod så det har varit mycket i huvudet. Stundtals har jag känt: ”I vilken låda hör den här tanken hemma?” Så det är väldigt skönt att få släppa lite på kontrollen.

Och samtidigt släpper du första delen av dina memoarer, boken Instrumenten – Memoarer under konstruktion.

– Ja, allt kom på en gång.

Berätta om basen! Vad är din relation till den?

– Den är speciell. Jag har alltid varit förtjust i bas – det var ett av de instrument jag lade märke till när jag var liten för att jag älskade Beatles så mycket. McCartney spelar den mest fantastiska bas, som är väldigt melodiös. Den går att nynna på; den har inte bara en rytmfunktion utan verkligen en melodifunktion också.

Idén till instrumentet tog sin form när Dahlgren skulle på turné och var ute efter kraftiga ljud.

– Det skulle låta mycket järn, och hårt. Jag ville ha en hård bas och började spela på min egna bas genom att slå på den med en penna. Och då tänkte jag att ”det här ljudet var ju himla bra” men det är ju jättesvårt att slå på fyra strängar med en penna när man ska ut på en turné. Så därav lät jag bygga denna tvåsträngade bas, så att jag skulle kunna ha den som en rytmiskt argsint bas när jag var ute och spelade genom att just slå på den med en pinne.

– Pinnen följer inte med basen dock, utan där får man ta en pinne som man själv tycker om, säger Eva och skrattar. Det här var ju i början av 90-talet då det inte fanns så många samplers, så de ljud som man ville spela in då var man tvungen att rent analogt, fysiskt, uppfinna.

Du pratar i en intervju med Sveriges Radio om vikten för ett instrument av att ”leva ett värdigt instrument-liv”, något ett instrument får om det ger upphov till en fin låt. Gäller det den här basen?

– Jag kan tänka mig det, men kommer inte riktigt ihåg om jag skrivit något på just den här basen. När jag väl har skrivit en låt så är den färdig och då går jag vidare till nästa och glömmer rätt fort vad jag gjort. Men den har absolut haft ett värdigt liv. Arne Arvidsson som byggde basen åt mig, sa att han förberedde den för ifall jag skulle vilja sätta på två strängar till – men det ville jag aldrig. Just den här basen tycker helt enkelt om att vara tvåsträngad. Men instrument kan få ett fint liv utan att bli skrivna på. Man behöver bara älska dom så känner dom sig värdiga.

Du är ju både musiker, artist och låtskrivare. Har du en starkare identifikation åt något håll?

– Absolut, jag skulle inte alls definiera mig som instrumentalist. Jag kan spela rätt många instrument men skulle inte platsa i ett band. Däremot kan jag skriva låtar på de flesta instrumenten.

Men du spelade bas i bandet Buddaboys.

– Ja, det är mitt enda band. Det var härligt! Jag tjatade så mycket på Mija och Greta Folkesson att vi skulle starta det här bandet för att jag var så otroligt sugen på att spela i ett band och ta beslut ihop, skriva ihop, så som man gör i ett band. Men jag är ju jag och det är svårt att komma undan sitt förflutna. Det var inte så många andra som tyckte om mig i ett band. Jag kan förstå det också. Men jag ska inte klaga. Vi hade en underbar tid med Buddaboys.

– Sen är det ju så att det är en fantastisk tjusning i att skriva sina låtar och bestämma helt över dem. Jag har ju skrivit musik sen jag var liten flicka och det är så som jag identifierar mig. Som en musikskrivare. Ibland har det tystnat och inte varit så mycket musik i mitt huvud och då har jag inte känt mig riktigt som mig själv faktiskt. Det här har följt mig sen jag var tio, elva år – att jag har sett världen genom pianot och gitarren, oftast.

Eva Dahlgren kan stoltsera med över 40 år som Stimansluten och har genomlevt en bransch i ständig förändring.

Har du haft perioder där du känt att du har velat lägga ner musiken?

– Ja, särskilt under det stora formatbytet över till den digitala nedladdningsmusiken när ingen riktigt visste hur det hela skulle gå till. Då kände jag mig väldigt vilsen, jag visste inte riktigt var jag skulle ta vägen. Är det här plötsligt bara en hobby? Hur ska jag försörja mig?

Ersättningen är ju avgörande.

– Ja, det är ju så vi har byggt upp vår värld. Alla människor har det så, att man går till jobbet och så får man betalt. Men under en period så var det inte så för oss som låtskrivare och artister, då var det plötsligt inte ett arbete längre. Nu är vi kanske på väg mot någonting där det ska kunna fungera igen, för jag kan fortfarande inte säga att det funkar helt och hållet. Även om det kanske funkar för branschen i stort så har vi upphovspersoner på något sätt trillat ner i hierarkin igen, när vi var på väg upp. Det är ju ändå på oss musikskapare branschen vilar.

I en digital värld som präglas av siffror, data och algoritmer blir antal streams och mängden lyssnare lätt det som får definiera framgång. Hur är din relation till statistik?

– Jag är helt ointresserad av det. Det har aldrig legat för mig. Däremot uppskattar jag verkligen hur det digitala kan vidga upplevelsen av musiken. Till exempel när jag skulle flyga för ett tag sedan och ville lyssna på någonting – då hittade jag jättebra inspelningar med Stan Getz som jag inte hade hört. Och så kunde jag dessutom googla upp en artikel och läsa mer, och därmed få en större upplevelse av det jag lyssnade på. Jag tycker att det är helt underbart! Samtidigt skulle det inte göra mig någonting om jag fick betala lite extra för det värdet.

Lyssnar du mycket på musik till vardags?

– Nästan aldrig. När jag var yngre lyssnade jag mer. Men nu finns musik, och ljud, överallt. Jag är född på 60-talet och var med om när Sony Walkman kom och känslan av att ”wow, man kan gå omkring med musik på huvudet” (skratt) – det var ju otroligt. Men då började det bli så mycket musik överallt och för mig som låtskrivare kände jag redan då att det blev en överdos. Så nu lyssnar jag inte särskilt mycket.

Spelar musik gör Eva Dahlgren desto mer. Turnén ”En blekt blondins hjärta” avslutas i Avicii Arena den 10 december och mer om Eva Dahlgrens liv, musikkarriär och relation till just instrumenten kan du läsa om i första delen av hennes memoarer.

Vill du se den tvåsträngade basen på plats? Välkommen till Stim Music Room, våra öppettider hittar du här.

Foto: Sanna Dahlén

Tags