fridahyvonen-press3.png

Frida Hyvönen Foto: Elin Berge
Frida Hyvönen Foto: Elin Berge
Nyhet6 september 2019
Det är knappast någon överdrift att beskriva Frida Hyvönen som en av Sveriges mest hyllade och kritikerrosade artister och låtskrivare. Att bedöma andras musik är dock nytt för Frida, men det är precis det hon ska göra när hon nu kliver in i Stims stipendiekommitté.

Frida Hyvönens roll i kommittén kommer vara att bedöma låttexter, och hon förväntar sig hög kvalitet på de ansökningar som kommer in.

– Jag ser fram emot ett både roligt och givande arbete i kommittén, och att få lära mig mer om vad jag själv gillar och inte gillar. Jag förväntar mig att få höra riktigt bra grejer! Kul också att fler och fler söker.

Vad kommer just du bidra med och titta efter?

– Jag kommer att titta på vilken funktion texten fyller i sammanhanget – vad händer när texten sjungs? Vad sätter den igång i mig när jag läser den? Det finns ju såklart ingen formula för en perfekt text men personligen är jag svag för historier och lekfullhet. Att det finns en berättarintelligens och en egen stil. Jag vill inte bli uttråkad! Men även lite mer abstrakta texter kan falla i god jord hos mig. 

Hur ser din egen process ut när du skriver?

– Jag skriver vid pianot, med laptop för texten. Jag jobbar också nästan alltid helt akustiskt, sällan utifrån beat eller liknande. Det är väldigt mycket melodi och text.

Hon berättar att fröna till hennes låtar oftast börjar i att hon vill ringa in någon slags känsla för att utgå ifrån. Anteckningar gör hon titt som tätt.

– Så fort jag kommer på något så skriver jag ned det i telefonen, i en anteckningsbok eller spelar in ett röstmemo. Sedan går jag tillbaka för att se vad jag hittar. Ofta börjar mina låttexter i ett skämt eller något som känns som får mig att tänka ”nä det här är för banalt eller löjligt.” Jag har en rätt chosefri inställning till skrivandet och vill gärna åt det känsliga och direkta.

Hur har du själv utvecklats som låtskrivare och textförfattare över åren?

– När jag spelar live gillar jag att berätta historier och det har jag försökt förfina under många år. Jag har också blivit snabbare på att förstå vad som är bra eller dåligt, jag har helt enkelt blivit en bättre censurmaskin. Jag är inte överdrivet imponerad av mig själv som textförfattare. Jag har skrivit i 20 år men känner mig fortfarande som en nybörjare och som någon som inte bemästrat konsten – jag vill hela tiden bli bättre. 

Du har skrivit på både svenska och engelska, vad skulle du säga är den största skillnaden?

– Det jag märker personligen är att jag med engelska språket kan uppskatta friheten av att vara oplacerbar. Det är ett språk som tillhör alla. Uttalet är fritt och språket har fler ord än svenskan. Å andra sidan ger svenskan en annan sorts frihet eftersom det helt enkelt är mitt modersmål. Det gör att mitt självförtroende är större när jag skriver på svenska. 

– Mina svenska texter är också mer präglade av mina dialekter, där spåren av mitt liv sitter. Jag har också upplevt att fler svenska lyssnare hör vad jag faktiskt sjunger när jag kör på svenska, för en svensk publik blir det ju på ett naturligt sätt mer personligt och direkt.

Stims stipendium är till för att stötta våra anslutna upphovspersoner och bidra till en musikalisk mångfald i Sverige. För många stipendiater är det både ett välkommet ekonomiskt bidrag och en viktig bekräftelse i en bransch som stundtals kan vara tuff.

Hur har din egen resa varit? Har du haft tillfällen då det känts motigt att fortsätta?

– När jag började skriva musik hade jag inte riktigt något tydligt mål om att ”lyckas” utan höll på med musiken vid sidan om. Jag skrev någon refräng här och där till andra personer. Jag kommer från en slacker-generation där det viktigaste under min uppväxt var att vara cool och obrydd. Vi tryckte så att säga sällan "like" eller erkände att vi haed några ambitioner. Men när jag väl började skriva eget material så ville jag göra en skiva. Det var dock en tung och seg process som tog flera år. När skivan väl var kvar blev den liggande i ett halvår och jag började istället plugga teologi. 

Frida berättar att det som gjorde att den där första skivan faktiskt blev av var att en bekant till henne som var med i bandet Concretes hade hört en låt från plattan och gillade den så pass mycket att hon och de andra medlemmarna i Concretes sajnade Frida till sitt bolag Licking Fingers och gav ut skivan (Until Death Comes). 

– Den skivan fick ett så pass bra mottagande att min musikkarriär har kunnat tuffat på utan några större motgångar än det egna humöret – och jag haft möjlighet att leva på musiken. Erfarenheten har också gjort mig tryggare i att jag kommer att kunna skapa något nytt från noll och att rädslan för att inte kunna prestera bara är känslor. Jag blir inte lika uppfylld av min egen ovisshet.

På frågan om hur den närmaste framtiden ser ut och när hon kommer att släppa ny musik blir svaret också just det – ovisst.

– Jag sitter faktiskt vid mitt skrivbord och skriver just nu på nästa skiva. Men när den släpps kan jag inte svara på, det finns inget datum satt.

Vad som däremot är satt i sten är deadline för ansökan till Stims stipendium. Den 20 september kl 15.00 stänger vi ansökningsformuläret. Läs mer om hur du ansöker här.