Sofia Jannok: ”Jojken är cirkulär, som allt annat i Sápmi”

Sofia Jannok har en lång gärning som musikskapare bakom sig. Som 9-åring i den lilla byn Leaibbik utanför Arjeplog börjande hon skriva dikter, i mellanstadiet översatte hon svenska låtar till nordsamiska och vid 12 års ålder hade hon redan vunnit flera talangtävlingar. Nu har hon blivit dubbelt grammisnominerad, sålt guld, blivit utnämnd till hedersdoktor vid Luleå Universitet och gjort filmdebut som skådespelare i högaktuella Låt älven leva.

Sofias röst har alltid varit lika stark. Hon kämpar för samers rättigheter och för att marken de bestulits på inte bara ska bli deras igen, utan också blomstra under kommande generationer. Under sina fem utgivna album har hon vandrat mellan jazz, pop, visa och rap – men engagemanget kring ursprung, natur, kolonialism, folkmord och rasism har varit beständigt.

Hur hittade du till musiken?

– Jag hittade till den väldigt tidigt. Min musiklärare på högstadiet i Gällivare, Annika Ringqvist (som hon hette då) lyfte fram mig. Vi var en handfull barn som kom från sameskolan till Gällivare och hon såg det speciella i att det fanns musik från Sápmi på skolan. Hon ville att vi skulle gå först i luciatåget och att hela lucia skulle inledas med samisk sång. ”För ni var ju faktiskt här först” sa hon. Hon är en stor anledning till att jag vågat tro på min röst och har varit en mentor för mig sedan dess.

– Redan när jag var 11–12 år hade jag börjat uppträda och turnera regelbundet. Tv3 nosade upp mig och min kompis Anna Kuhmunen och ville att vi skulle vara med i en talangtävling, Juniorchansen. Vi vann hela skiten och åkte utomlands. Vi invigde basket- och hockeymatcher i Luleå och gigade på spelmansstämman i Gammelstad. Ett axplock ur Norrbottens flora och fauna av gigställen haha.

Hur hanterade du det, att vara barnstjärna?

– Det var en annan tid då. Folk hade inte ens Tv3, klasskompisarna visste knappt att det hade hänt. Vi var väldigt low key, hade med våra mammor till Italien på finalen. Där frågade folk ”vilka är era coacher och tränare?”. Vi fattade ingenting. Vår kapellmästare, Svante Persson, försökte få oss att hålla oss till samma tonart genom en låt. Det var väldigt mycket lek, inget seriöst.

När började du se dig själv som låtskrivare?

– Det var ganska sent, kanske när jag var 22. Det var första gången jag blev inbokad på en turné som gjorde att jag inte kunde göra något annat den våren och då blev jag liksom artist på heltid. Sedan dess har jag jobbat med musik.

– Jag funderade på att plugga och bli arkitekt. Eller metrolog. Jag skulle bli läkare i Umeå också men ett litet gig kom i vägen och då blev det inget av det. Det krävdes så lite av musiken för att jag skulle välja den. Musiken är min puls. Även om det stundtals är låg puls så är den där. Det är där jag känner mig trygg.

Du gick med i Stim i augusti 1997. Vad minns du av det?

– Jag kommer ihåg det jättetydligt. Jag var 14, skulle fylla 15. Musikläraren Annika hade sin kompis Lotta på besök, som jobbade på radio, och vi hjälptes åt att fylla i blanketten på mina föräldrars farstubro. Hon sa att eftersom du sjunger så mycket och skriver musik så måste du gå med i Stim.

– Stim är en otrolig medlemsförening att vara med i. Jag har fått så mycket hjälp genom åren, med bland annat avtal och fördelning. Man får svar snabbt och det känns personligt. Det är inte många jag litar blint på, det är mamma och Stim.

Hur är det att skriva musik tillsammans med någon annan?

– Det är jättekul att skriva med andra! Jag skulle vilja göra det mycket mer än vad jag gjort, det är otroligt givande. Jag har ofta skrivit med producenter. På senaste skivan jobbade jag med Bridge and mountain (Andreas Broberger). Allt kändes så enkelt. Han bor här i Umeå, vi spelade in hos honom och behövde inte vara nojig över bristande studiotid. En gång kom jag på text och melodi medan jag vilade i hans fåtölj. Det var så prestigelöst.

Vad gör du när det inte känns lika enkelt?

– Skriver listor. Åker skidor. Många låtidéer kommer när jag gör turer på flacka sjöar eller är ute i naturen. Det får inte bli högintensivt, utan mycket handlar om att vara ute och få en rytm.

– Jag försöker prata mycket med andra också. Jag delar kontor med bland andra Annika Norlin. Det har verkligen lyft allt, att ha likasinnade i vardagen som jag kan bolla med. Det var anledningen till att jag flyttade till Umeå, faktiskt. Här är allt bara ett samtal bort och folk är väldigt samarbetsvilliga. Det finns ingen konkurrens, alla hjälper till. Jag vill att det ska vara så, att man ska kunna bo och verka i norr och inte behöva ringa till Stockholm.

Jojken är ett återkommande element i Sofias musik. Den samiska sångtraditionen är ett sätt att sjunga men också ett sätt att minnas och berätta om människor, händelser och platser. Till skillnad från västerländsk sångtradition jojkar man inte om något, utan man levandegör något med jojken.

Under 1600-talet blev jojken skambelagd av kyrkan, och ansågs ha kopplingar till djävulen och hedonism. Att jojka blev både förbjudet och straffbart, och kyrkans syn smittade av sig till samernas egen syn på jojken. Många slutade att jojka, i rädsla.

Sofia berättar att hennes släkt pausade jojkande under två generationer.

– När jag som tolvåring berättade för min morfar att jag skulle ner till Stockholm och jojka bad han mig att sluta med det. Men jag är uppvuxen i en aktivism som tog fart på 1970-talet bland samerna, som gav nytt liv i stoltheten i att vara same. Så jag hade aldrig hört att jojk var fult. Tvärtom. Jag hörde den på radion, på TV, i skolan, överallt.

– Min mormor, som stod mig allra närmast, berättade för mig när jag var 15 år att hennes mamma hade jojkat som ung. Så vi hade visst jojkat i vår familj. Sen sa hon att jag fått röstens gåva. Jag såg det som hennes välsignelse, som jag vårdar ömt. Inte minst för att hennes man motsatte sig jojken.

– Jag fick aldrig höra jojken i renskogen eller hemma i köket, såsom den tidigare använts. För mig är jojkens rätta element när den smyger sig på en. När man står och diskar, eller som nu när jag är hemma med mitt barn och byter blöjor. Jojken ska få vara där människan är och inte förloras genom att bli för sakral eller helig och bara för scenen. Man måste våga ströjojka också.

Jojken bevaras främst muntligt. Precis som hos andra urfolk fanns ingen skriftlig tradition bland samer. Man använde sig inte av penna och papper utan ansåg att det var mer värdefullt om en människa återgav något. På samiska säger man att man sätter en jojk, inte att man skriver den.

Hur gör du när du ska sätta en jojk?

– Jag börjar acapella och gör enklare röstinspelningar på min telefon. Men de som blev bäst, eller de som man sen kom att göra något av, är de som man kommer ihåg av sig själv. Jag kan känna att jojken hittar en, inte att man hittar jojken. En sång på ett ark är så förutbestämt och fyrkantig medan jojken är cirkulär, som allt annat i Sápmi. Det är en känsla, en sinnesstämning.

– Irene, från mitt andra album Áššogáttis (By the Embers), är en av mina populäraste låtar. Det är en personjojk, den vanligaste formen av jojk både idag och traditionellt. I Sápmi fungerar det så att den som jojken är tillägnad är ägare av jojken. Därför står Irene Påve-Sjanunja med som upphovsperson till låten. Den hade ju aldrig kommit till om inte hon fanns. Det finns något fint symboliskt i det, att två världar möts: det västerländska fyrkantiga och det samiska. Och jag blir alltid glad av att jojka Irene, för då tänker jag på henne.

Har du fått någon jojk ännu?

– Nej! Inte vad jag vet i alla fall. Men se det som en uppmaning!

– Vanligtvis får man en jojk när man föds, sen ändras den allteftersom personen växer upp och utvecklas. Min son fick en jojk redan när han låg i magen. Den håller för honom ännu, men jag kanske måste ändra den. Den är lite för lugn och såsig. Han är mycket vildare än sin jojk.

Du skriver på svenska, engelska och nordsamiska. I en tidigare intervju sa du att du varierar språket beroende på vem du tänker att mottagaren är. Betyder det att det också finns olika avsändare i dig?

– Ja. För mig var det så exotiskt att skriva på svenska. Kan jag göra det här? Det var så outforskat för mig. När jag började skriva på svenska var det så tydligt sprunget ur en frustration kring rasism. Den abstrakta, som man inte märker att man blivit utsatt för förrän man kommer hem och börjar grubbla. Där är avsändaren inte jag, Sofia, utan där sjunger jag från ett mer allmänt samiskt perspektiv. Texterna blir ofta väldigt hårda, som i ”Snölejoninna”.

Jag var här först inte sist
Deala inte med mig som en rättstvist
mellan ditt, mitt rader på vitt,
historiska lögner och påhitt

Antirasist my ass
när du inte ser från vem du snott all din cash
Han, hon, hen, son
Av oss stal du landet en gång

– I mina samiska texter är jag mer hemma och därför också mer personlig. Den har mer poesi i sig, upplever jag. När jag skriver på samiska så vet jag också att det kommer nå en publik som är mer införstådd i vissa saker kopplad till samisk kultur. Där finns det ett samförstånd mellan mig som skriver och den som ska lyssna. Samtidigt ska nordsamiska inte vara ett hemligt språk, utan jag vill att det ska kännas tillgängligt.

– Engelska. Kan jag ens engelska? Jag vet inte varför jag skriver på engelska!

Hur är det att skriva på nordsamiska, ett språk som klassats som hotat och som i dagsläget talas av drygt 20 000 personer?

– Tidigt nådde jag en internationell publik som inte kunde svenska heller. För en kinesisk publik kvittar det om jag sjunger på svenska eller samiska, då är båda språken i lika stor minoritet. Det blev tydligt när hela publiken på en klubb i Peking sjöng med i låten Liekkas.

– Texten har alltid varit viktig för mig. Jag lägger mycket tid på minsta kommatecken. Därför är det synd när det kommer fram personer som säger att det är så skönt när de inte förstår texterna, för då kan de bara dyka in i musiken. Jag är såklart jättetacksam att de delar med sig, och det är fint att höra. Men synd.

2009 medverkade du i Melodifestivalen som mellanakt och tolkade Abba på samiska. Du har släppt EP:n Vacker dálvi där du tolkar Bon Iver, också på samiska. Vad hände med låtarna när du tolkade dem till ditt modersmål?

– Abbas ”Waterloo” var kul, för jag visste knappt vad den handlade om. Slaget i Waterloo? Jag kunde inte bry mig mindre om det. Med den visste jag helt ärligt också att det var många som inte ens skulle förstå texten. Det svåraste var de första två orden ”My, my!”, ett uttryck som inte riktigt finns på samiska. Så jag sjöng bara ”Maid, maid!” som uttalas på samma sätt på samiska, fast det då betyder ”Vad, vad!”.

– Bon Iver däremot var en själslig resa att tolka. Jag hade kört fast, var på en dålig plats och behövde musiken själv då. Det var så skönt att gå in i hans låtvärld, grotta ned sig i texterna och hitta igenkänning i hans ord.

– När jag tänker tillbaka på den tiden var det som att jag blödde. Men när jag spelade låtarna stoppades blodet. Jag satt i min mormor och morfars stuga, i det kök där morfar sa att jag inte skulle jojka, med en enkel Yamaha keyboard som jag haft sedan jag var tio år. Jag spelade i timmar, eldade i deras vedspis och åkte skidor. Där upptäckte jag musikens läkande kraft och varför det finns musik genom mänsklighetens svårigheter, krig, katastrof och svält.

– Jag har turen att ha låtskrivande som uttrycksmedel. Att de stora känslorna har någonstans att ta vägen. Att man får formulera något och lägga tid på att hitta rätt ord för att ta ut känslan. Då gör det inte lika ont inuti. Vad hade jag annars gjort? Hur hade jag annars mått? Tack livet för att jag får göra detta.

Hur arbetar du med översättningar?

– Noggrant. Jag är själv utbildad och auktoriserad tolk mellan samiska och svenska. Till alla mina albumkonvolut har jag tagit in professionella översättare med modersmål i båda språken som översätter alla mina texter. Så översättningarna är lika bearbetade som originalen. Det är tråkigt nu när albumformatet försvunnit. Jag vill ge ut mina texter i bokform, så de kan få nytt liv.

Hur har ditt låtskrivande förändrats genom livet?

– Jag hoppas att det har blivit bättre, haha.

– Det var svårt att skriva musik i början. Jag har varit en analfabet i hur man skriver musik och har fått beskriva det på mitt sätt, inte minst till mitt band. ”Tänk att en sjöfågel är i sorg, så ska det låta”. Jag har blivit bättre på det nu. Samtidigt vill jag inte fördjupa mig för mycket i musikteori och bli begränsad av regler. Då tar jag hellre in folk som kan det.

– Många andra låtskrivare verkar ha det så lätt. Som att de skriver tusen låtar och sen ska välja tio av dem till sitt album. Samtidigt som jag försöker förstå hur jag ska kunna skriva åtta låtar till för att ens få till ett album. Jag avsätter månader utan andra uppdrag för att skriva musik. Jag går inte runt och väntar på inspiration eller feeling, utan tar skrivandet på stort allvar. Jag tror på hantverket, och att vårda det.

Apropå hantverk. Vad tänker du om AI:s intågande i musikvärlden?

– Jag vill komma så långt bort från AI som jag bara kan. Nästa album ska vara mer old school: en tagning, inget klipp och klistra. Man ska höra själen. Jag tänker till exempel på att det hörs när man ler och sjunger in något. Sånt försvinner i AI – vem har lett då?

När man läser om dig och tittar på inspelade intervjuer eller framträdanden med dig så slås man av hur det i kommentarsfältet svämmar över av människor världen över som berättar att din musik väcker stolthet i att tillhöra en ursprungsbefolkning. Hur är det att vara en förebild?

– Det är så fint när folk berättar saker för mig, och att min musik kan väcka något sådant i andra människor. Jag ser mig inte som en förebild. För mig känns det mer som att jag bara tar vidare det som tidigare generationer har gett till mig. Om jag inte gör det så är allt det som andra gjorde före mig förgäves. Jag måste förvalta det och se till att det finns något att ta över för nästa generation.

Det låter som ett tungt ansvar.

– Det finns ett inneboende ansvar hos alla människor att se till att världen blir lite bättre. Alla mår bra av att känna ansvar. Det behöver inte vara så svårt eller jobbigt, det är bara att göra.

I din låt Boom sjunger du ”jag är här som artist men ni frågar ba’ om samer”. Kan du bli trött av ansvaret?

– När jag var 20 ville jag bara vara en popartist. Ha fina kläder, sminka mig och sjunga pop. Jag slog bakut för ansvaret. Jag ville bara vara som alla andra. Nu har jag accepterat det, då blir jag inte trött. Sen blir jag ibland asless och då skriver jag en låt som boom.

Jag är här som artist men du frågar ba' om samer
Har jag inte renar får jag inte va' me'
Fråga inte mig jag är inget problem
Fråga dig själv vad är det för system