Salem Al Fakir

”Peter Pan-syndromet kan slå hårt”

Är Berghain-techno en bra idé efter dagislämningen? Vad luktar egentligen sopor? Och är det någonsin för sent att starta sitt tonårsrockband? Efter ett år i isolering börjar det senaste decenniets skyggaste musiker längta ut igen. Stim har träffat Salem Al Fakir.

Plocka fram familjens fotoalbum från när du var tre år gammal och ta en titt på vad ni hittar på. Någon kanske käkar hushållsost som handfrukt, en annan försöker fatta reglerna i Memory och en tredje ropar ”Färdiiiig!”. Nu öppnar vi Salem Al Fakirs album. Vad gör han? Spelar piano som en annan bara skulle drömma om att kunna hantera ett blixtlås i samma ålder. Tre år gammal lärde han sig att behärska pianot. Året därpå fiolen. Och sen har det liksom bara rullat på i ungefär samma stil. Eftersom de flesta av oss inte kan relatera så är det kanske ingen idé att ens försöka förstå. Men hur gick det till egentligen?

– Jag har alltid älskat att lära mig saker, alltså det är det bästa jag vet. Och jag antar att jag var sådan redan då. Och jag måste ju haft väldigt drivande föräldrar, för rent praktiskt kan ju inte en treåring fixa en egen musiklärare. Men sen föddes jag också in i en familj där musiken var ständigt närvarande. Så de delarna tillsammans gjorde det ganska naturligt med musiken, säger han.

Trots att han älskat att lära sig har inte kärleken till musiken varit förutsättningslös. Glädjen i musiken har varvats med direkta filosofiska frågeställningar kring sin egen karriärs existensberättigande. Om det han gör verkligen är något som betyder något.

Salem Al Fakir växte upp i en arbetarfamilj, där kulturen var ständigt närvarande men inget man försörjde sig på. Och att hålla hårt vid både musikaliska ambitioner och arbetarklassens syn på vad ett "riktigt jobb" var, gav honom kvalitet och kvantitet i sitt jobb med musiken.

– Jag är inte så flummig kring musiken, det är ett arbete för mig. Men samtidigt måste du ha feelingen på plats. Studion vi har, jag och Vincent Pontare, är vår låtsasvärld som vi fått bygga upp. Det gör att det blir möjligt, efter dagislämning så kliver du in här och plötsligt faller bitarna på plats. Det är jag stolt över att jag kunnat göra, säger han.

Men sen finns den andra sidan. Den sidan som ser rationellt och självkritiskt på vad han egentligen håller på med. Tankar som knackar på när den kreativa och lekfulla sidan möter den mer handfasta arbetarklassuppväxtens värderingar.

– Jag är ganska ointresserad av musik. Eller alltså, det är en komplicerad relation åtminstone. Inte minst ett pandemiår som detta börjar man ju fundera på vad det är man sysslar med. Min fru är barnmorska också – alltså ett yrke som är otroligt viktigt för samhället. Då kan jag ibland känna: Vad fan håller på med? Peter Pan-syndromet kan slå hårt då, haha. Men vad behöver folk egentligen? Jo, musik! Och sådär håller jag på.

Som fyraåring blev alltså fiolen Salem Al Fakirs go to-instrument. När han fyllt elva år hittade familjen en rysk fiollärare som han började turnera med i Sverige. Men det dök också upp möjligheter till spelningar i öststaterna.

– Jag var 14 år första gången vi åkte och turnerade i Ryssland. Vilket såklart känns helt sjukt idag, att mina föräldrar vågade skicka iväg mig, utan någon mobiltelefon eller nånting till ett främmande land i några veckor, haha.

Du kan inte ha haft många tonårskompisar som kunde relatera till livet du levde, hur var det?
– Nä, när jag pratat med min fru om tonårsåren berättar hon om hur känslig den perioden var. Men min värld i tonåren var underbar; jag var i min musikbubbla som var sjukt stark. Jag var jävligt nördig och de som fanns i min närhet förstod ju, så jag såg det aldrig som jobbigt eller ett problem överhuvudtaget.

När tog du klivet från den klassiska musiken?
– Jag upplevde det som att det var väldigt mycket ensamma människor i den klassiska världen. Och jag ville spela med fler människor. Så i gymnasiet sökte jag till jazzpiano på Södra Latin. Så min tonårsrevolt var att gå från fiol till jazz, inte så coolt.

Efter albumdebuten 2007 med ”This Is Who I Am” och fyra år framåt var Salem Al Fakir en av landets mest högprofilerade artister. Bland annat var han med i Melodifestivalen.

– Jag kan inte förstå att jag var det, haha. Jag, som egentligen inte ville synas så mycket, i Melodifestivalen? Efter det var jag tvungen på att åka på jazzturné med en grupp som något slags rehab. Men jag behöver liksom båda grejerna, men i rätt balans.

2011 tog han beslutet att ta ett steg tillbaka.

Du framstår som relativt anonym numera, men skrapar man lite på ytan i svensk populärmusik i dag så har ditt namn en tendens att dyka upp ändå. Hur aktiv är du där bakom?
– Min plan har ju varit att verka utan att synas, som Wallenbergarna! Jag vill vara med, men inte stå i centrum, så det låter som att jag har lyckats då. Sen är låtskrivarvärlden väldigt speciell. Du kan ha låtar på lager som ligger i skrivbordslådan i flera år. Vissa låtar har du ingen artist till. Vissa byter artist. Ibland är det ingenting som händer, och ibland blir det ketchupeffekt och man kanske framstår som mer aktuell och produktiv än vad man egentligen är. Agnes hit från ifjol (”Fingers Crossed”) skrev vi ju till exempel för sju år sedan, för att ta ett exempel.

Har du inte saknat det? Att stå i centrum?
– Alltså, där tror jag att jag och Vincent har en liknande inställning. Jag tycker att det är spännande att göra musik, jag behöver ingen klapp på axeln utifrån. Så klart att man vill få ett erkännande för vad man gör, men det är inte huvudändamålet. Jag är jätteglad för alla grammisar och guldskivor jag fått, men de ligger ju nere på Budwheels liksom.

Sedan ett par år tillbaka är Salem Al Fakir uppe på scenen igen, så gott det nu går under en pandemi. Salem och den mångåriga låtskrivarpartnern Vincent Pontare bestämde sig gör att starta ett band ihop: Vargas & Lagola.

– Vi skrev lite musik som var för nära oss själva för att ge någon annan. Så det blev så. Och det här är annorlunda faktiskt. Vi har startat ett band som funkar som det gjorde för alla 15-åringar som startade band. Ett rockband som ville sminka sig och göra musik som inte behövde förklaras. Något som känns kul. Och coolt!

Nu skriver ni alltså musik tillsammans, både till Vargas & Lagola och till andra artister. Tidigare skrev du bara själv – hur funkar det med en parhäst?
– I början var jag en sån backseat driver. Vincent satt vid datorn och jag satt bakom och sa ”Öh!” och var mest störig tror jag, haha. Men till slut lärde jag mig och vi kompletterar varandra bra med olika spetskompetenser. Vincent skriver mest text och jag lirar mycket instrument, men vi gör lite allt möjligt beroende på vad som behövs. Behöver vi en stolpig och smutsig gitarr så skickar vi in Vincent, men ska det finliras så kommer jag in. Vi bidrar med våra egna kryddor till maträtten och det blir rätt gott.

Och att ha ett band på premisserna en tonåring har i kombination med att skriva för andra verkar vara ett vinnande koncept för duon. Total konstnärlig frihet i Vargas & Lagola och ett genreöverskridande låtskrivande som lett till samarbeten inom mängder av musikstilar. Madonna, Ghost, Veronica Maggio, Avicii, Mapei, Axwell Ʌ Ingrosso, Petter, ja listan på lyckade samarbeten för låtskrivarduon kan göras lång. Men att en viss genre skulle vara väsensskild från andra tycker inte Salem Al Fakir.
– Jag har faktiskt aldrig tänkt på musik som genrer. Att vi delar upp musik i genrer är ett sätt att underlätta kommunikationen kring musik. Tänk om vi inte kunnat dela upp i genrer i de gamla skivaffärerna, det hade varit svårt. Jag skulle säga att det är de som lyssnar som skapar ”sin” musikgenre, så jag tror att det där med genrer är en konstruktion. Men det hade varit svårt att prata om musik om det inte fanns, så jag är glad att det finns!

Men finns det något som skiljer i kompositionen inom genrerna?
– Jag skulle säga vilket mindset man är i, eller sätter sig i inför att man ska skriva. Ska du göra hård Berghain-techno så kanske det inte funkar direkt efter dagislämningen. Det kanske man vill göra när det blivit lite mörkt och man har fått lite vin liksom. Så det handlar mer att hamna i den zonen man vill vara, att ge sig själv bästa möjlighet att göra nåt bra.

Dagen efter intervjun ska Salem Al Fakir och Vincent Pontare gå in i studion med Tobias Forge från Ghost. Ghost som de bland annat varit med och skrivit ”Dance Macabre” till. Ett samarbete som framstår mer som ritandet av ett elektronikschema än löst jammande. Och han dammar av en gammal Jönssonligan-referens för att beskriva processen.

– Grejen han gör med Ghost tycker jag är sjukt mäktig, hela scenspråket med det stora bombastiska men ändå mystiska. Och den ska spelas live på en arena. Det är mycket knepande och knåpande för att få ihop rätt beståndsdelar som skapar just den känslan. Det är väldigt mycket ”den gubben går till den gubben”, sen får man vrida upp volymen ordentligt och se om vi prickar rätt.

Det är uppenbart att Salem Al Fakir älskar musik. Ändå säger han rakt ut att han inte gillar musik. Det är precis som han själv säger: komplicerat. Samtidigt som han uppenbarligen älskar sitt arbete, verkar han lite ledsen att hans livs stora passion också blev hans yrke.

– Alltså. Jag tror inte tandläkare åker hem och stirrar på tänder efter jobbet. Har man spacklat och målat hela dagarna så kanske man inte vill jobba med färg när man kommer hem. Jag tror de allra flesta kan relatera. Jag har hållit på med musik i 37 år nu och jag hör inte musik som lyssnarna längre. Jag är som en hund som luktar på sopor; du kanske bara känner lukten av sopor, men jag känner ju korv och blomkål.

Hur ser du på att dina barn skulle börja jobba med musik?
– Fan, jag vill ju att de ska ge sig in i det. Men ska jag sabba musiken för dem? En helt omöjlig fråga. Det har funnits jobbiga grejer kopplat till musiken för mig, men det finns det väl kring allt. De ska ju få göra det de tycker är kul.

Du nämnde att du älskar att lära dig, är det enbart inom musik?
– Länge var det bara musik, men nu under de senaste tre åren eller något sånt har jag hittat mer. Det låter kanske lite sjukt, men jag gillar knivar och att tälja. Jag täljer så fort jag har tid. Sen hade jag aldrig kört något radiostyrt som barn, så jag började bygga racingdrönare på en ganska avancerad nivå.

Men efter en period av nya erfarenheter och täljprojekt verkar Salem Al Fakir mer än redo att ta steget tillbaka till det han verkligen kan.

– Mycket har varit on hold under året så jag tror det kan bli många spännande samarbeten framöver, och så vill jag gå ner ännu mer i min inre 15-åring. Jag vill inte prata mer pandemi – nu är jag pepp på att skriva och ge folk musik igen!

Foto: Ea Czyz