I studion: Edda Magnason

Artikeln publicerades i Stim-magasinet #3 2013

Edda Magnason har på kort tid gått från en relativt anonym tillvaro, till Cannesfestival och uppmärksamhet i media. Det mesta som skrivs om Edda handlar om huvudrollen i filmen Monica Z. Hennes eget musikskapande har fått vänta under den tid filmarbetet pågått.

När vi träffas i centrala Stockholm är det ett tag kvar till filmpremiären, men redan i januari fanns Edda med på Aftonbladets lista över 2013 års stjärnor: ”Edda Magnason har redan två album bakom sig. Men när filmen om Monica Zetterlund har premiär i september, med Edda i väldigt porträttlik huvudroll, kan vi nog ana att ganska många även upptäcker hennes egen Björk/Kate Bush-minnande musik.”

– Jag rörde inte pianot på ett år. Det är jättekonstigt, men jag saknade det inte. Kanske för att filmproduktionen ändå innehöll så mycket musikaliskt arbete. Innan vi ens startade filminspelningen så spelade vi in hela soundtracket. Det var oväntat kul att få fronta som sångerska. Jag har aldrig sett mig som sångerska eftersom jag alltid uppträtt vid pianot där låtskrivandet kommit i första hand, säger Edda.

Just nu verkar Edda mest uppslukad av arbetet med nya plattan som ska släppas i början av 2014. Ögonen lyser när hon pratar om hur härligt det är att vara i studion. Det är där hon befinner sig så ofta hon kan parallellt med marknadsföringen av filmen.

– Det var skönt att gå direkt från filminspelningen in i musikstudion. På så vis slapp jag kanske det som kallas ”post production blues”, när man har varit inne i ett intensivt projekt och plötsligt ska ut i verkligheten igen. Erfarenheterna från filmarbetet har utvecklat mitt låtskrivande på ett positivt sätt. Det är svårt att beskriva exakt hur, men det kommer förhoppningsvis att visa sig när skivan är klar.

Det började redan när Edda var liten, vid pianot hemma i Fyledalen i Skåne. Hon upptäckte att det var kul att hitta på egna melodier och började ta pianolektioner i kommunala musikskolan. Vid 12 års ålder gjorde en konsert med pianisten Stina Backlund ett omvälvande och bestående intryck.

– Stina Backlund var helt enastående häftig i sin röda flamencoklänning, spelandes eldiga spanska stycken, ensam vid flygeln. Jag minns det fortfarande. När jag växte upp tyckte jag att konsertpianist eller klassisk kompositör var det finaste man kunde bli. Senare hamnade jag också på Gotlands Tonsättarskola en sväng, men insåg rätt snabbt att popvärlden passade mig bättre. Det direkta och livet runt omkring. Det där med att plocka lite här och där och sätta ihop till ett eget universum har alltid tilltalat mig.  

Även om Edda inte riktigt slog in på spåret med konstmusik och en klassisk repertoar, så har hon sedan dess skapat sig en karriär som låtskrivare och pianist. Det här blir Eddas tredje album efter den självbetitlade debuten för tre år sedan. Andra plattan Goods kom 2011.

– Mitt nya album känns som en naturlig fortsättning på mina tidigare plattor och det jag ville åstadkomma med mina portainspelningar* i tonåren. Förra albumet var spretigare. Även om det fortfarande finns spår av allt från soul och folkmusik till filmmelodram så är helheten mer nerkokad och ljudbilden något mer sammanhängande än tidigare.  

Eddas musik har ett helt eget och originellt uttryck som inte gärna låter sig placeras i ett fack eller en genre, och hon har jämförts med bland andra Björk.

– Det gör mig jätteglad att nämnas i samma andetag som Björk. Hon kommer alltid att vara en inspirationskälla för mig, dessutom var hon kanske den allra första stora artist som så obehindrat rörde sig i alla genres som en egen genre i sig. Hon har gjort lika mycket för popen som Michael Jackson, säger Edda.

Andra låtskrivare och artister som inspirerat henne genom åren är Esbjörn Svensson, Joni Mitchell och Maria João. Men hon har också lyssnat på allt från Maria Kalaniemi till The Doors och Gnarls Barkley. En oväntad mix, som kan vara en av ledtrådarna till den musik Edda själv komponerar.

För Edda handlar låtskrivandet både om att följa lusten och att ha disciplin. Framför allt tycker hon att musik är ett ypperligt sätt att hitta sig själv.

– Av den anledningen går det inte att tipsa andra om hur de ska göra för att skriva låtar. Var och en måste hitta sin egen väg, hitta sig själv, precis som i livet. För mig har det varit bra att inte slå igenom på en gång. Då slipper man ha allas ögon på sig och kan få jobba ostört och prova sig fram. Det är bra för utvecklingen att allt man skriver inte måste bli bra, säger Edda.

I rollen som Monica Z gör Edda inte bara filmdebut – hon sjunger också alla låtar i nya arrangemang av Peter Nordahl. Det gav henne möjlighet att utforska låtskrivare som Hasse och Tage, Beppe Wolgers och Olle Adolphson.

– Det är intressant att Monica Zetterlund hade så många sidor i sitt artisteri. Allt från den vackra, drömska sångerskan omgiven av tunga jazzlegender, till hon som rev av fräcka folkvisor och ren buskis i löständer. Hon gjorde helt enkelt det hon kände för. Jag hade inte lyssnat så mycket på Monica innan jag fick rollen, men när jag väl började studera in mig så insåg jag att jag kände igen det mesta. Är man uppvuxen i Sverige så är det med Monica Zetterlund som med Pippi Långstrump och köttbullar – man har det i sig från barnsben.

* Ett slags mycket enkla demoinspelningar. Är idag mycket ovanligt.

TEXT: LOTTA ÖRTNÄS

FOTO: VIKTOR GÅRDSÄTER