Filmen har aldrig varit riktigt stum. Redan de första visningarna av rörliga bilder i slutet av 1800-talet hade ofta ett musikaliskt ackompanjemang av något slag. Men i början fick inte musiken särskilt mycket uppmärksamhet, utan var mest till för att bryta tystnaden från de stumma, flimrande bilderna på skärmen. De mindre biograferna hade en pianist eller ett par musiker, kanske en trio som också arbetade på den närliggande restaurangen.
Det ostämda pianot var dock den upplevelse de flesta människor fick när de gick på bio i små städer eller byar.
I de stora städerna var ett besök på bio något helt annat där det kunde husera ett band på ett tiotal musiker, medan de riktigt stora biopalatsen som byggdes efter första världskriget kunde rymma fullstora symfoniorkestrar. Biografernas orkestrar blev därför snabbt en attraktion i sig. För människor som hade det sämre ställt, var en bioorkester förmodligen det första mötet med vad vi idag skulle kalla finkultur och måste ha varit en underbar upplevelse för dem som inte var vana att gå på symfoniska konserter.
Normalt musiksattes en stumfilm med olika mer eller mindre kända musikstycken som passade stämningarna i filmerna. Vanligast var symfoniska utdrag från gamla kompositörer som Bach, Mozart eller Brahms. Folkmelodier hittade också snabbt sin väg till filmerna. Alla bitar pusslades sedan noggrant ihop av kapellmästaren eller en anställd arrangör. När kapellmästaren inte kunde hitta passande musik för en viss scen var han ofta tvungen att komponera något själv.
Omkring 1915 började filmbolagen skicka med förslag på passande musik till filmerna och noterna distribuerades tillsammans med filmrullarna. Det här var en möjlighet för bolagen att få bättre kontroll över filmernas artistiska intryck. De stora europeiska filmbolagen började snart också specialbeställa musik av kompositörer.
Men att skriva filmmusik var en krävande uppgift. En tvåtimmarsfilm krävde ungefär lika mycket musik som en genomsnittlig opera.
Ett av de tidigaste exemplen på ett specialskrivet score skrevs av Victor Schertzinger för filmen Civilization (1916). Vid mitten av 20-talet hade även de största amerikanska filmerna specialskriven musik. Filmer med mindre budget fick ofta nöja sig med ett ledmotiv snarare än ett helt score. En av de första som använde speciellt skrivna ledmotiv i sina filmer var Charlie Chaplin, som tidigt skickade med noter för distribution med filmerna. I många fall såldes även noterna till ledmotiven direkt i biograferna.
Runt den här tiden föddes också det vi kallar ”hitlåtar”. Vissa filmlåtar kunde sälja en miljon exemplar bara i form av noter. I slutet av 1910-talet när den bärbara grammofonen lanserades vann skivor snabbt i popularitet över noter – fram till den här tiden hade skivor varit en lyxartikel. Med radions inträde i mitten av 20-talet föddes den moderna musikbranschen.
När ljudfilmen fick sitt genombrott 1929 hittade vanliga hitlåtar sin väg in i filmerna och de största filmbolagen såg marknadsföringspotentialen och skapade snabbt stora musikavdelningar. Den tidens mest framgångsrika låtskrivare kontrakterades och fick ofta lukrativa kontrakt med filmbolagen, som nästan över en natt fick ett enormt behov av musik.
Filmbolagen anlitade de bästa kompositörerna och textförfattarna de kunde hitta. Cole Porter och Irving Berlin i USA, Jules Sylvain och Kai Gullmar i Sverige. Det uppstod en lavin av musikalfilmer fyllda av hits, som sedan snabbt plockades upp i radio och av dansorkestrar. Den intensiva marknadsföringen gjorde att låtarna fastnade i folks öron för evigt. Det är därför många av dessa låtar fortfarande är så kallade ”evergreens”, även om filmerna där de slog igenom kanske har glömts bort.
Låtarna och ledmotiven var oftast beställda från kända hitmakare, medan bakgrundsmusiken var skriven av en kompositör anställd av filmbolaget. Bakgrundsmusiken i filmerna ansågs inte vara fristående låtar och hade inte alls samma kommersiella värde. Kompositören till bakgrundsmusiken fick sällan ens någon credit i slutprodukten – huskompositörerna hade ju månadslön från filmbolaget. Det här ledde till en upphovsrättsligt tråkig situation, där många skickliga kompositörer inte fick den uppmärksamhet de förtjänade. Max Steiner var en av dessa anställda kompositörer som så småningom fick stort erkännande och hans musik till King Kong (1933) var på många sätt stilbildande.
Under 30-talet tvingades många europeiska tonsättare av judisk härkomst fly sina hemländer från nazisterna, och flera av dessa tonsättare hamnade i Hollywood. Franz Waxman, Erich Wolfgang Korngold och Miklós Rosza är de mest kända.
Det blev så småningom prestigefyllt att skriva filmmusik och kompositören fick också till slut sin välförtjänta credit i förtexterna och fick ibland även stå med på affischen.
Med åren har filmmusiken växt sig ännu starkare och är en oerhört viktig ingrediens för en films framgång och har idag en självklar plats även i populärkulturen. Musik från Star Wars, Psycho, Titanic, Indiana Jones, Hajen, Dollar-trilogin och Sagan om ringen är bara några filmer som har så ikoniska ledmotiv att de flesta kan nynna dem utantill.
Genom namn som John Williams, Howard Shore, Ennio Morricone och Hans Zimmer som i princip är kända enbart för sin filmmusik är genren fortsatt stark och betydelsefull. Några av dessa kompositörer har kunnat turnera av egen kraft med sin musik för utsålda arenor världen över, vilket säger en del om styrkan i musiken även utanför filmens värld.
Läs gärna vår intervju med svenska filmkompositören Johan Söderqvist.
Foto: Fredrik Hjerling
