Jonas Kullhammar. Foto: Samir Soudah
Musikbranschens olika genrer har ofta sina givna koder och utstakade banor som kräver både mod och drivkraft att trotsa. Kompositören, saxofonisten och skivbolagsägaren Jonas Kullhammar tillhör dem som valt att gå sin egen väg redan från starten.
I ett radhus i Nacka bor en helt vanlig småbarnsfamilj. I tamburen ligger skor och leksaker huller om buller. Enda skillnaden från resten av det sömniga kvarteret är Moserobie-studion, lokaliserad i källaren. Här är det allt annat än sömnigt. Akustiska instrument av alla slag trängs med Jonas väggtäckande skivsamling, pågående projekt i olika stadier och ett litet förråd, proppfullt av nya cd-skivor.
– Jag är nog ganska extrem. Har en massa idéer på gång i huvudet samtidigt. För att bli befriad, och därmed skapa utrymme, behöver jag göra ett fysiskt avslut, en skiva till exempel, säger Jonas Kullhammar med kolugn blick.
Sedan år 2000 har Jonas Kullhammars skivbolag Moserobie gett ut gränsöverskridande jazzskivor i rasande fart – närmare bestämt 73 stycken. Han har själv medverkat på drygt 100 skivinspelningar och turnerat över hela världen med bland annat Jonas Kullhammar Quartet. Han är tokhyllad både i Sverige och utomlands och har fått ett antal utmärkelser och priser.
Senaste skivan Från och med herr Jonas Kullhammar kom i april. Det är den första på fyra år, vilket är ett trendbrott i karriären. Han behövde ett avbrott, som utvecklades till mer än en okomplicerad vilopaus.
– Jag tog ledigt ett halvår. Det var första gången jag inte jobbat sedan avhoppet från Musikhögskolan 1998. Det som hände var att jag tappade sugen under ledigheten. Det blev som en slags identitetskris. Men jag jobbade mig igenom det, bland annat genom samtalsterapi. Det var nyttigt och bra för mig.
Ända sedan Jonas Kullhammar hoppade av Musikhögskolan i Stockholm har han försörjt sig på musiken. Spelningarna är det som huvudsakligen håller grytan kokande men också royalties och stipendier. Ett stort ekonomiskt genombrott kom 2002, via Stimpengar efter en konsert som sändes i SVT. Då flödade det in så pass mycket att han fick större utrymme att ge ut andra artister på sitt skivbolag.
– Från början var det inte tänkt att jag skulle ge ut någon annan artist än mig själv. Stimpengarna gjorde att jag kom på andra tankar. Idén var att omsätta pengarna ”inhouse” så att säga. I stället för att sitta på pengarna ville jag få ruljans inom bolaget.
Jonas Kullhammar skiljer sig numera från många i branschen genom att han är noggrann med att ta betalt för sina jobb. Det är också anledningen till att hans egna produktioner inte finns på Spotify. Det handlar om att värdera det man gör och att samtidigt inte bidra till att dumpa marknaden, anser han.
–Värde handlar om psykologi, det man får gratis blir slit och släng i stället för något som uppskattas långsiktigt.
Många talar om Spotify som ett sätt att marknadsföra sig. Jonas tycker inte det är ett hållbart argument för att dela med sig av sig sin musik till en väldigt låg ersättning. Han ogillar upplägget eftersom många användare tror att artister och låtskrivare tjänar mycket mer pengar än de gör genom Spotify.
– Då ser jag nästan hellre att folk laddar ner min musik illegalt och därmed är medvetna om att de inte gör rätt för sig.
Däremot är han helt bekväm med att dela med sig av smakprov på sin Myspacesida. Där finns även kontaktinformation och bakgrundstexter om hans arbete vilket han anser gör en skillnad jämfört med Spotify. Det går även att köpa hans låtar via iTunes, men det är inte något han är speciellt engagerad i.
– Personligen är jag inte intresserad av det digitala formatet. Men det finns förstås digitala alternativ för våra fans, och det känns bra.
Själv älskar han fysiska skivor, företrädesvis vinyl, och beskriver sig själv som en skivnarkoman. Hemma i radhuset har han uppskattningsvis 15 000 stycken.
– Jag är en nykter narkoman vad gäller skivinköp. Fram till nu har jag varit beroende av att köpa vinyl och cd. Jag har fortfarande hundratals skivor som är inplastade, säger han med ett skratt.
Just nu lyssnar han gärna på svenska Dungen och The Amazing, båda med rötterna i en slags proggtradition. Pugh Rogefeldt är en idol liksom Bernt Rosengren, som han rubricerar som ”totalt äkta”. Jonas egen pappa, Janne Kullhammar, kan även läggas till förebilderna – en pappa som aldrig stått i vägen för sonens drömmar utan uppmuntrat musikintresset.
Janne Kullhammar lämnade själv en karriär som bankdirektör för att jobba med musik på heltid. Tillsammans med Jonas startade han också den alternativa musikskolan Musikania i Nacka 2007. Skolan kom till ur ett behov som den vanliga musikskolan inte kunde tillgodose. Ville man lära sig spela något annat instrument än fiol eller flöjt i Nacka kunde det vara fem års väntetid.
Far och son Kullhammar försökte utan resultat påverka den kommunala musikskolan mot kortare väntan för barn- och ungdomar som ville spela pop och rock. Till slut valde de att starta ett eget alternativ, vilket har varit framgångsrikt. Skolan får också ekonomiskt stöd av Nacka kommun. I dag driver Janne Kullhammar den dagliga verksamheten medan Jonas håller workshops och fungerar som bollplank.
Redan 1998 startade Jonas sitt huvudband Jonas Kullhammar Quartet. Även om medlemmarna trivs bra ihop har de varit på väg att gå skilda vägar flera gånger, senast för drygt två år sedan då de upplevde att spelandet mest blev en upprepning av vad de gjort tidigare. I stället för splittring förnyade de repertoaren och fick en nytändning.
– Alla i gruppen har varit på väg att få sparken, inklusive jag själv. Men vi har valt att inte ge upp, utan klara oss igenom alla kriser. Det känns väldigt bra. Det är också därför jag valt att driva sidoprojekt, för att få variation. Det är oerhört viktigt för mig.
Att driva en studio i sin egen källare har både fördelar och nackdelar.
– I och med studion har jag inga som helst prestationskrav på mig utifrån. Jag har ingen pengaklocka som står och tickar, jag tillåter mig själv att pröva olika idéer helt förutsättningslöst. Det är väldigt lyxigt. Känslan av att inte ägas av någon annan än mig själv är oslagbar.
Nackdelen med att ha studion i hemmet är att det kan bli svårt att sätta stopp och ”gå hem från jobbet”. Knappt märkbara ljud blir jätteviktiga och Jonas tenderar att lägga ned mycket tid på finslipning av detaljerna.
– På senaste skivan la jag till exempel ner två veckor på en ny mix. Till slut valde jag i alla fall att använda den första snabbmixen med några små justeringar.
På senare tid har svensk jazz blivit rejält uppmärksammad utomlands. Musiker som Rigmor Gustafsson, Viktoria Tolstoy och Nils Landgren har blivit stjärnor i Tyskland. Även Jonas Kullhammar ingår i det svenska ”jazzundret”.
– Haha, den stora jazzvågen har det snackats om i snart 20 år. Det stämmer att nya artister kommer fram. Men jazz kommer aldrig att bli mainstream. Även om några skivor når ut kommer genren aldrig bli lika stor som pop och rock.
Vad som kan anses stort kan ju vara en bedömningsfråga. Jonas Kullhammar Quartet har under året spelat både i Kina och Mexico. I Mexico kom drygt 7 000 personer och i Kina 4 000. Häpnadsväckande siffror med tanke på att de länderna inte har någon större jazztradition, och sannerligen inte en svensk sådan.
– Om det skulle ske en äkta jazzrevolution så blir det i de här länderna, eftersom de inte bär på ett jazzhistoriskt bagage. De gillade oss jättemycket, fast de hade aldrig hört jazz tidigare. Men de var väldigt nyfikna på oss och tog oss till sina hjärtan omedelbart.
Paulina Bylén
Paulina Bylén har skrivit om musik i allt från Dagens Nyheter till Sonic, Sex och Okej. Just nu jobbar hon bland annat med ett resemagasin och funderar över vad nästa stora musikvåg blir – eller om en sådan ens kommer?