Jenny Wilson. Foto: Mattias Bardå.
Jenny Wilson har starka visioner men tycker själv att hon kan vara flummig på vägen mot den perfekta plattan. Sveriges egen PJ Harvey har åter satt sig i studion, och nästa album kommer att bli mer "kicka rumpa" än någonsin.
Jenny Wilson är lite mittemellan just nu. Snart ska hon flytta till en ny studio – med fönster, till skillnadfrån den hon har nu. När vi ses på ett kafé på Södermalm i Stockholm har sångerskan och låtskrivaren just kommit hem från en sommarfestival, Way Out West, och förbereder sig för nästa, Popaganda. Och ett nytt album börjar så smått ta form. Än så länge är inget inspelat, men idéerna och visionerna finns där redan.
– Just nu är jag väldigt nära att ha knäckt koden till vad nästa skiva kommer att handla om. Jag är inte riktigt där än, men jag vet ungefär vilken färgskala och stämning den ska ha. Det är som när man ska resa utomlands – just nu håller jag på att samla fakta och läser på om landet jag ska till, säger Jenny Wilson.
Jenny Wilson sticker ut i en annars ganska konform popvärld där man ofta alltför förutsägbart vet i vilket fack man ska placera artisterna. Gång på gång har hon överraskat såväl en hyllande kritikerkår som sina fans. På albumet Hardships svängde hon från indiepop till ett mer souligt och R’n’B-kryddat sound. Och på sitt senaste album förvånade hon många genom att låta Tensta Gospel Choir ge musiken ett svängigare och svartare sound än någonsin. Gospelkörer är annars sällsynt i popens värld. Lägg till ovanliga textteman om moderskap, vardagsrealism à la poeten Sonja Åkesson och konstnärliga samarbeten med Dansens Hus och Dramaten, så växer bilden av en allkonstnär fram.
Men vägarna som konstnärskapet leder henne på är inte alltid utstakade på förhand.
– Många har kanske fått intrycket att jag är otroligt kontrollerad i vad jag gör, men det är jag verkligen inte. Jag har starka visioner om var jag vill hamna, men på vägen dit kan jag vara både sökande och flummig, menar Jenny Wilson.
Idag är Jenny Wilson en av våra mest etablerade artister, men att det skulle bli musik för henne var aldrig en självklarhet. Som tonåring hade hon författardrömmar och lämnade gymnasiet i Malmö för Skrivarlinjen på Skurups folkhögskola. Hon skrev noveller, manus och romanutkast men fick inget större gensvar från förlagen. Det var ungefär vid denna tid som Jenny fastnade för PJ Harveys skiva Rid of Me. Fascinationen för PJ Harveys utstrålning, musik och texter gav henne den knuff som behövdes för att på allvar satsa på musiken.
Det första ba ndet, First Floor Power som hon hade bland annat tillsammans med sin lillasyster Sara, släppte två album innan det splittrades i början av 2000-talet. Som soloartist blev Jenny Wilson uppmärksammad 2003, när hon gjorde ett gästspel på The Knifes Deep cuts. Två år senare släppte hon sin hyllade solodebut Love & Youth på The Knife-syskonen Olof och Karin Dreijers bolag Rabid. Med debuten vann hon Årets pop på P3 Guldgalan – musiksverige hade fått upp ögonen för allkonstnären Wilson.
Fyra år senare kom uppföljaren Hardships på den egna etiketten Gold Medal Recordings. Tidigare i år släpptes Blazing, två separata skivor där nytt material blandades med remixer och nya versioner av Hardships-låtar inspelade med Tensta Gospel Choir, som också turnerat med Wilson den senaste tiden.
Jenny Wilson brukar bygga sina album kring stora teman, och det nya albumet lär inte avvika från traditionen. Både Hardships och Love & Youth lät och såg ut som väldigt konsekventa, tydliga helheter. I Jenny Wilsons konstnärskap finns en för svensk popmusik ovanlig stringens – i allt från sound och de intrikata, oerhört genomarbetade texterna till omslag och formgivning. Att
Jenny en gång har läst grafisk design på Konstfack känns inte som någon överraskning i sammanhanget. Omslaget till Hardships – en kvinna i keps med bössa i handen – är ett självporträtt.
Helhetstänkandet gäller även kopplingen mellan album och konsert, studio och scen. Alla som sett Wilson live vet vilken mäktig upplevelse det kan vara, både för ögon och öron. Inte särskilt överraskande då att Jenny Wilson ofta tänker i bilder redan från början. Redan tidigt i låtskrivandet kan hon ha en vision om hur en låt ska presenteras på scen.
– Det är oerhört viktigt för mig att ha en visuell känsla för det jag ska göra. Av samma anledning som att jag ofta utgår från särskilda teman på mina skivor – det konkretiserar vad det är jag vill och ska göra. Den sortens djupdykningar gillar jag, att man verkligen går in i något och utforskar det ordentligt, menar hon.
Nu när Jenny Wilson är på väg tillbaka till studion igen vill hon hitta ett nytt sätt att arbeta. Det självvalda ensamarbetet, som varit en bra plattform för experimenterande, har blivit för tidskrävande. Under både Love & Youth och Hardships arbetade hon under ganska lång tid – det tog drygt ett och ett halvt år att göra varje album. Då skrev hon musiken parallellt med att hon spelade in.
– Det finns något frustrerande i att jobba så, man vet nästan inte var något börjar och slutar – ibland blev det som att jag blandade ihop låtarna. Det kan vara en ganska skrämmande process att ge sig in i, en slags djupdykning.
– Den här gången vill jag inte sitta lika länge. Jag har varken ro, råd eller lust att ägna ett och ett halvt år åt att sitta och skriva, säger hon.
I en intervju har Jenny Wilson sagt att hon i framtiden vill göra låtar med mer ”kicka rumpa”-känsla. Kanske är det dags för det i nästa album?
– Jag har börjat hitta den känslan mer och mer sedan jag började jobba tillsammans med Tensta Gospel och mitt nuvarande band. För varje spelning som vi gjort har känslan bara ökat: vi är inte alls något lugnt, fint band. Jag har till och med stagediveat!
Finns det någon motsättning mellan kicka rumpa-musiken och litterära texter? Eller går det att kombinera?
– Absolut, jag känner att det skulle vara en utmaning för mig att strippa ned mitt lyriska berättande. Jag kan längta efter att skriva plakattexter, som att sjunga i ettdemonstrationståg. Men om det är där jag kommer hamna låter jag vara osagt. När jag väl sätter mig för att skriva vet jag inte riktigt vad som kommer, säger Jenny Wilson.
Text: Mattias Dahlström. Ur Stim-magasinet 3/11.