Foto: Annika Aschberg
Trots att Dungens musik doftar av svensk folkmusik och texterna är helt på svenska, är bandet mycket större utomlands än i Sverige. Möt Gustav Ejstes, som bekymmerslöst blandar hiphop och barockmusik med progg till sitt alldeles egna Dungensound.
Platsen är Fashion Police-studion i Stockholm, där senaste skivan, ”Skit i allt” spelades in och mixades. Här befinner vi oss ett stenkast från folkmyllrande Sveavägen, långt ifrån den musikaliska tonvärld som förknippas med Dungen: tvärflöjt, folkmusik, barfotadans i sommarnattens daggvåta gräs… Som en lyrisk kritiker skrev apropå albumsläppet i höstas: ”Gustav Ejstes sammanfattar drömmen om Sverige när den är som vackrast”.
För visst doftar det trolska barrskogar och sjuttiotalets grönavågen-romantik om Dungens musik. Men den tuffa storstaden finns också där i musiken, strax bakom den vitmålade husknuten.
– För mig spelar det ingen som helst roll om jag skriver musik på mammas gård i Småland, eller här i studion. Det är samma koncentration, samma skapande. Det skulle vara att det är lättare att spela högt dygnet runt ute på landet, ler Gustav Ejstes, som faktiskt har byggt en studio på släktgården, dit hela bandet åker ibland för att arbeta koncentrerat.
De lyriska kritikerrösterna har fortsatt under våren - nyligen blev Anna Järvinens och Dungens spelning på Fasching i dagarna utnämnd till ”årets bästa hittills” i Dagens Nyheter. Och på andra sidan Atlanten i USA finns en växande skara fans som under en nära 40 spelningar lång turné fick lyssna på idel svenska texter.
Det är onekligen Dungens och Gustav Ejstes tid just nu.
– Jag tycker det är fantastiskt roligt så klart. Även om just berömmelse alltid varit ointressant för mig, så innebär ju framgången att fler tycker om min musik. Samtidigt försöker jag att vara ödmjuk och tänka att det kan skita sig imorgon, säger han.
Rar fågel
Gustav Ejstes är en rar fågel i musikindustrin. Sällan har en svensk musiker presenterat en sådan bred palett av stilar. Många tänker främst progg när de hör Dungen, och visst finns det gott om proggtypisk instrumentation med tvärflöjt och skramliga gitarrer och psykedeliska inslag.
Men här finns också folkmusik med äkta spelmansglädje och baktakter, hårda gitarriff och svenska texter med hög poesifaktor. Han rör sig sömlöst över flera musikaliska världar och tycks själv vara helt obekymrad om jättekliven han tar. För några år sedan verkade han närmast oförstående inför frågorna om genrekasten. Idag har han en mer filosofisk inställning till sitt särpräglade sound.
– Jag får nog ta tillbaka mitt avståndstagande från proggen – grejen är att min musik inte alls har en politisk agenda som ju proggmusiken hade. Men jag har ju lyssnat jättemycket på framför allt Bo Hansson, en av de riktigt stora för mig, och det hörs ju såklart, säger han.
Tyst hemma
Gustav Ejstes har gjort en lång resa från föräldrahemmet där musik var en självklarhet för mamma kyrkokantorn och pappa spelmannen. Det hölls kurser i fiol, men annars var det tyst hemma hos Ejstes.
– Jag har aldrig haft någon romantisk syn på musiken, den var ett jobb man gick till på dagarna. Mamma och pappa hade musik omkring sig hela dagarna och ville ha tyst när de kom hem. Idag kan jag förstå det, jag är likadan själv, säger Gustav.
Instrument har däremot alltid funnits nära till hands, och Gustav tog några prövande steg i pappa riksspelmannens fotspår i kommunala musikskolan.
– Som så många andra lade jag av efter ett tag, tyckte det var tråkigt och hittade ingen motivation.
Men musiken kom tillbaka. Att själv kunna framkalla de känslor som han själv fick när han lyssnade på riktigt bra musik, blev ett nästan som ett kall.
– Jag ville fatta hur man gjorde, hur musiken kunde växa fram. Så man kan se hela min karriär som ett experimenterande, försök att framkalla den där känslan hos den som lyssnar, säger han.
Med den bakgrunden är det inte så konstigt att Gustav Ejstes behärskar fler än en genomsnittlig musiklärare: samtliga rockbandsinstrument, flöjt, fiol, orgel och piano. Och om låten kräver cembalosound, är det självklart att leta fram ett gammalt barockinstrument, som i ”Regna Bort” på Anna Järvinens senaste skiva.
Barock och hiphop
Barock visar sig vara ännu en av Gustav Ejstes passioner.
– Det finns så mycket i barocken: rytm, sväng… Barockensemblen Rebaroques tolkningar av Romans musik är helt fantastiska.
Och visst går det att höra de klassiska influenserna i hans musik. Något som däremot inte märks nämnvärt är Gustav Ejstes stora intresse för hiphop. Han har gästspelat på Timbuktus album ”Oberoendeframkallande” och har scratchat med Marcus ”Fattaru” Price. Att scratching är ett stort intresse märker inte minst den som - liksom Stim-magasinets reporter – vill lämna ett röstmeddelande på Gustav Ejstes mobil och möts av en flera minuter lång scratchingsession.
– Att scratcha är precis lika mycket musicerande som att spela folkmusik eller rock, det är ingen som helst skillnad på scratch och fiol. Allt handlar om musik och inspiration, säger han.
Annars är det framför allt på pianot som musiken växer fram.
– För mig handlar musikskapandet om att bestämma sig, att känna ” nu är det bra” och sluta i tid. Man kan sitta och fila på en låt i evigheter, det blir inte bättre. Med tiden har jag lärt mig att den första idén nästan alltid är bäst.
Sparkade bakut
När debuten Stadsvandringar lanserades 2002 fick han smaka på musikbranschens villkor: ”om vi ändrar lite här och där, gör lite mer så och mindre så – DÅ kommer ni att bli stora”. Gustav Ejstes slog bakut.
– Jag gillade inte det, det var inte min grej. Resultatet blev väl bra, men inte mig till 100 procent. Jag sket i allt och tänkte att jag skulle glömma rockprylen och ägna mig helhjärtat åt folkmusiken istället.
Och folkmusik blev det – Gustav Ejstes studerade fiol för spelmannen Jonny Soling i två år.
– Han har betytt extremt mycket för mig, inte bara i sättet han spelar fiol, utan även en filosofi kring musik. ’Det finns inga dåliga låtar’, har han bland annat sagt – det gäller bara att tolka dem rätt. Det tänker jag mycket på.
Innan Gustav Ejstes tänkte försvinna i folkmusiken ville han göra en Dungenskiva till, lite som en upprättelse. Stora Universal byttes ut mot lilla skivbolaget Subliminal sounds, och Gustav fick göra ett album han stod för. Kritikerna var lite halvljumma och det stora genombrottet uteblev.
Men så hände något, fast på andra sidan Atlanten. En radiokanal fick upp öronen för killen som sjöng på svenska, och ringarna på vattnet spreds.
– Det blev en liten hype. Ingen fattade vad vi sjöng om, men det spelade ingen roll. Det kändes jättekul, förstås, berättar Gustav.
Internet öppnade dörren
Sedan 2005 har det blivit årliga USA-turnéer, nu senast ett fyrtiotal spelningar under hösten och vintern 2010. Att Dungens folkmusik-psykadelikasound går hem så bra i USA har Gustav Ejstes ingen riktig förklaring till, annat än att internet har varit en mycket viktig ingrediens i framgångskonceptet.
– Dungen kom precis i början av internetvågen, när det plötsligt blev möjligt att hitta musik från hela världen. Det har hjälpt oss att hitta fans i helt nya länder.
Gustav Ejstes må ge sken av att vara en mjukiskille som ser ut att trivas bäst i en stuga på landet, men han är ett riktigt kontrollfreak, som han själv uttrycker det. På tidiga Dungenalbum spelar han alla instrument själv eftersom ”jag vet bäst hur jag vill ha det”.
Med tiden har han delegerat arbetet till bandmedlemmarna, något som påverkar soundet.
– Dungen är numera summan av sina medlemmar, även om jag gör alla arren. Vi känner varandra så bra att vi inte behöver prata så mycket. Om vi säger: ”lite ljusare” eller ”mer lufsigt”, – då fattar alla.
Helena Kämpfe Fredén