Balansakt med humor och tajming

Paula af Malmborg Ward. Foto: Samir Soudah.

På Operan, i skidspåret eller rakt in i våra melodifestivalssoffor. Paula af Malmborg Wards musik saknar gränser i både tid, rum och genretänkande. Samtidigt är just fasta ramar, tillsammans med tajming och humor, det som utmärker hennes musikskapande.

I maj 2011 ägnar Stockholms konserthus en hel weekend åt Paula af Malmborg Wards musik. Under tre dagar kommer både hennes orkester- och kammarmusik att spelas och smakprov från hennes sceniska produktion utlovas. Och som vanligt när det gäller Paula kan omväxling garanteras.

Influenser från andra genrer är inte, och har aldrig varit, ovanliga i konstmusik. Men i Paulas musik handlar det inte bara om influenser. Hon har jämbördigt starka band till jazz, latinamerikansk musik och den klassiska traditionen. Därför har hon aldrig gjort någon uppdelning mellan genrerna utan skriver sambamusik för orkester och verk som Cherry Berry – big band drama in 6 scenes med samma självklarhet som hon skriver operor. Hon är också en av de få musikskapare som är medlem i både FST, Föreningen svenska tonsättare och Skap, Svenska kompositörer av populärmusik.

Ett tidigt, och oväntat, genombrott inom populärmusikgenren fick Paula 1984. Som textförfattare knep hon då, tillsammans med Bjarne Nyquist, en tredjeplats i Melodifestivalen med låten Rendez-vous. Schlagern, som framfördes av John Ballard, hade hon skrivit på skoj.

Vanskligt att blanda humor och musik

Förutom genreblandning är humor en viktig komponent i Paulas musik. Humor och musik kan vara en vansklig kombination, men Paula lyckas inkludera både humor och okonventionella infall i sina verk utan att förlora finessen. Det kan röra sig om genrefrämmande inslag, titlar som En drill för Buffalo Bill eller om att använda musiker för ett oväntat sceniskt agerande.

Vid fem vätskekontroller under Tjejvasan 2010 framförde hon sitt stycke JÅTPÅMF. Förkortningen utläses Jag Åker Tjejvasan På Min Födelsedag och undertiteln lyder: En skidodyssé i fem satser för andfådd sopran.

Paula betraktar humorn som ett naturligt medel för att uppnå kontraster i den musikaliska dramaturgin.

– Livet innehåller lätthet och tyngd. Det finns ingen anledning att backa för det. För mig är det självklart att använda båda delarna i min musik, de kompletterar varandra. Sedan behöver inte alltid de lätta uttrycken gestaltas genom humor. De kan lika gärna framställas genom till exempel eteriska klanger. Det viktiga är kontrasterna.

Tajmingen är nummer ett

Liksom för humor är grunden för Paulas musik tajming. Inför varje nytt stycke utgår hon från olika aspekter av tidsanpassning.

– Det enda vi kan vara absolut säkra på, och som vi odiskutabelt måste förhålla oss till, är att tiden går. Därför är tid, tajming, min första och största parameter. Där är jag sträng. Hittar jag rätt där, så kan jag sedan vältra mig i melodi, harmonik, klang och rytm utan att tappa greppet om helheten.

Till skillnad från de flesta av sina tonsättarkollegor i konstmusikbranschen har Paula länge haft en parallell musikerkarriär. Med gruppen Stella agerade hon till exempel husband i SVT:s På spåret under ett år. På senare tid har emellertid arbetsbelastningen tvingat henne att begränsa sig till tillfälliga ackompanjemangsuppdrag. Men Paula tror att det egna musicerande påverkar henne som kompositör.

– Det kan vara så att jag är ovanligt angelägen om att de enskilda stämmorna ska tillfredsställa musikerna. Orkestermusiker får sällan tid att tränga in ordentligt i materialet, men om de gillar det de spelar innebär det förstås att musiken får en extra kraft.

Uppvuxen på operan

Mest uppmärksammad har Paula blivit för sin musikdramatik. Det är inte konstigt, man skulle kunna säga att hon har fått det med modersmjölken. Båda hennes föräldrar har ägnat sina liv åt opera; pappa Lars af Malmborg som dirigent och chef för Stockholmsoperan och mamma Gunilla af Malmborg som operasångerska. Som liten tillbringade Paula många kvällar på Operan.

– Som femåring såg jag bland annat mamma dansa magdans, varpå hon fick Johannes Döparens bloddrypande huvud på ett silverfat som belöning, och genast började kyssa det. Sedan var hon precis som vanligt i logen efteråt.

Paulas musikdramatiska genombrott kom 1998 med enaktsoperan Bombpartyt, som beställdes av Göteborgsoperan i samarbete med Teater- och operahögskolan i Göteborg. Det var även Paulas examensarbete.

I dag har hon skrivit ett tiotal operor, därtill musik för talteater, tv och film. För radiooperan Hittekvinnan, som bygger på fem böcker av Kerstin Thorvall, tilldelades Paula 2006 ett förstapris i Prix Italia.

I opera kan det innersta välla ut

I höstas sattes Paulas kammaropera Triumf och tragedi upp på Kungliga Operan i Stockholm. Librettot är skrivet av den brottande poeten Daniel Boyacioglu och behandlar frågor som idolkultens baksida och själens obotliga ensamhet med avstamp i brottaren Mikael Ljungbergs tragiska öde.

Att med musikens hjälp föra fram en stark berättelse är Paulas främsta drivkraft.

– Opera är ett helt enastående medium för att gestalta starka känslor. Jag vill ställa musiken i tjänst för att föra fram ett budskap och vara en musikalisk berättare. Det häftiga med opera är att man kan låta det innersta bara välla ut.

Begränsningarna är betydelsefulla

Paula har ett behov av begränsningar när hon skriver musik. Det kan röra sig om beställarens begränsningar i form av musikerresurser, lokalens begränsningar eller ramar hon själv sätter upp. Men ramarna är också till för att gå utanför. Där tycker hon datorn är till stor hjälp.

– Jag börjar alltid komponera vid pianot men datorn är ett bra hjälpmedel, till exempel för att flytta om styckets olika delar eller att experimentera på andra sätt.

Skrivprocessen börjar med att Paula vid pianot omvandlar idéer till klanger. För att få i gång kreativiteten arbetar hon gärna med bokstavsserier och tabeller, men resultatet av detta använder hon bara delvis i den färdiga kompositionen.

– Det där är ett sätt för mig att komma i gång. När jag väl gjort det, kör jag på. Det är samma sak med storformen som tidigare styrde mig väldigt mycket. I dag finns den där men jag förhåller mig friare till den.

Man aldrig färdiglärd i instrumentationskonsten

Kunskaperna om instrumentation är något man måste uppdatera hela tiden, menar Paula. Under studietiden fick hon lära sig de teoretiska grunderna och delvis pröva sina nya kunskaper på olika ensembler. Efter examen trodde hon sig vara fulllärd på området men insåg snart att instrumentationskonsten är något man aldrig blir färdig med.

– Om man vore helt säker på hur stycket skulle låta i mötet med musikerna, vore det inte särskilt roligt. Det är just live-mötet som är livgivande och bär vidare i nya erfarenheter.

Och även om det alltid måste finnas ett mått av osäkerhet, kan erfarenheterna ibland vara dyrköpta.

– I mitt orkesterstycke Sambal dente använde jag mig av en fallande musikalisk figur, som gick igenom hela orkestern från de högsta stämmorna ända ned i kontrafagotten. Under repetitionen visade det sig att effekten inte alls blev den jag menat. Det lät bara komiskt! Dirigenten, Neeme Järvi, kunde tack och lov hjälpa till. ”Add the tuba”, var hans korthuggna lösning.

Några problem att lämna ett färdigskrivet stycke har hon inte.

– Det känns bara bra att lämna ifrån sig det färdiga verket. Jag brukar faktiskt börja arbeta med ett nytt på en gång.