För Caroline af Ugglas är skapandet av musik, text och konst nödvändigt. Så har det alltid varit och hennes behov av att uttrycka sig är inget hon kan kompromissa med.
– Jag måste skapa, skapa, skapa. Jag kan inte klara mig utan det. Får jag inte skriva blir jag olycklig.
Det betyder inte att Carolines arbetsdagar alltid är en dans på rosor. Inför ett arbetspass sitter hon som på nålar och är oerhört lättretlig.
– Men en lyckad arbetsdag är rena meditationen. Jag är oerhört tacksam för att jag kan försörja mig på musiken och konsten. I annat fall hade jag varit tvungen att ta ett helt annat jobb för att få mat på bordet och då hade jag haft svårt att skriva. Det är ju så enkelt: får man inte betalt för sitt skapande så är det svårt att få utrymme för att skapa!
Kastar sig över arbetet
Caroline har ett sedan många år väl inarbetat musikaliskt samarbete med sin make Heinz Liljedahl. De arbetade tillsammans redan på hennes första album Ida Blue (1997) och med åren har deras roller renodlats alltmer: det är Heinz som står för det mesta av musiken och Caroline för det mesta av texten.
– Jag älskar Heinz musik. Den går direkt till hjärtat utan att någonsin vara förutsägbar. Det är därför jag tycker den är så tacksam att sätta text till.
Carolines arbetsmetod bygger på att hon kastar sig över texten för att inte rädslan ska hinna få fotfäste. Det är ett tillvägagångssätt hon lärde sig när hon skrev texter till sitt första album på svenska, Så gör jag det igen (2009).
– Jag var faktiskt livrädd för att börja skriva på svenska. Jag anlitade Tomas Andersson Wij och Peter LeMarc som kvalitetsgranskare och började sedan skriva slasktexter. Genom att tillåta texterna att vara just slasktexter släppte rädslan och texterna sprutade ur mig. När jag visade upp det jag skrivit – och som jag fortfarande betraktade som utkast – för Tomas och Peter undrade de varför jag anlitat dem. De tyckte att texterna var bra som de var.
Ogillar bildspråk
Det viktigaste, menar Caroline, är att våga skriva för sig själv – inte för någon annan. Det gör henne inget om texterna emellanåt blir banala. Det understryker snarast affekten i ett känslosvall, menar hon.
– Direktheten är viktig för att texten ska bli begriplig. Men texten får inte vara banal på ett hemskt sätt utan måste vara fint banal, förtydligar hon.
I Carolines texter är bilderna sällsynta. Hon ogillar substantiv som ”lägger sig som en stor, blå boll i vägen för känslan”. Ämnena för texterna rör sig mellan kärlek och existentiella frågor. Det är också den typen av texter hon tänker fortsätta arbeta med.
– Det är ämnen som passar min röst helt enkelt.
Tar hjälp av vännerna
När Caroline ska sätta texter till Heinz musik lyssnar hon på låten tills hon förstår vad musiken handlar om. Hon arbetar om texten många gånger och när låten känns färdig spelar de in demos för att höra vilka av låtarna som kan funka på plattan. Vanligtvis är det ett trettiotal låtar som ska reduceras till tolv. Till sin hjälp har de vänner som lyssnar på materialet och röstar.
– Numera måste alla låtar på plattan vara bra. Det ställs höga krav och det duger inte med någon utfyllnadslåt.
Skapa själv och må bättre!
Caroline anser att deltagandet i att skapa kultur är viktigt. Hon önskar att fler människor ägnade sig åt skapande, och inte bara konsumtion, av kultur. Upphovsrätten kan bidra till detta eftersom den ger upphovsmännen de ekonomiska möjligheterna att på allvar ägna sig åt skapandet. Att ny kultur skapas är inte bara något som kommer alla till del, utan också något som påverkar den enskilda människan, menar hon.
– Ja, jag tror att det är fler än jag som skulle må bättre genom att själva skapa konst och musik.
Mattias Franzén
mattias.franzen@stim.se
(Texten får återges med angivande av källa)